Idag känner jag mig som en fossil, gammal och omtålig.... Minsta lilla som kommer i min väg gör mig knäckt och jag reagerar inte som jag hade gjort om inte värken i huvudet hade varit så jobbig idag. Jag blir galen, jag klarar inte av att "ta det lugnt" att ligga och vila och bara vänta.. vänta på att bli mig själv igen, vänta på att våga göra saker igen. På att kunna plugga och va den Clara som jag vill va. Det är så mycket kul som händer de kommande veckorna så jag bara måste pigga på mig ögona böj! Jag vill inte vara en fossil!