Efter att hela jag blivit stucken för prover och pvk och gud vet allt fick jag nu åka hem, för att se om huvudvärken ger med sig hemma eller om det tar fart igen och då är det raka vägen ner till Strokeavdelningen igen....

Men vad tusan var det som hände från början? Vi hade ätit tacos och alla var mätta och belåtna, Johan bytte Hugos blöja och när jag kommer in i Hugos rum säger jag till Johan att antingen svimmar jag eller så kräks jag. Det blev alternativ ett..... Jag segnade ihop på golvet framför familjen. Sen minns jag bara att jag kände inte igen Johan, han såg konstig ut. Därefter var ambulansen här och det konstiga fortsatte vara, samtidigt som jag nu hade jordens värsta huvudvärk som från en blixt. Jag ville dö. Gömde mig under en filt för att slippa uppleva ljus. Dom bar ut mig till ambulansen där vi åkte iväg med en himla fart och kontrollerna började och syrgasen åkte på. Vi var framme på någon sekund och sen började det jobbiga, mängder med tester, frågor jag inte kunde svara på övningar kroppen inte klarade av, allt var kaos. Det blev röntgen av hjärnan och morfin. Blev lite bättre, men värken bestod. Någon gång mitt i natten blev jag inlagd på Strokeavdelningen, vilket jag inte förstod förän i förmiddags någon gång. Allt var jobbigt, att inte kunna sitt personnummer är hemskt, eller att kunna tala om vilken dag det är. Men rätt som det var började det lätta, folk såg ut som dom skulle igen. Men läkaren ville ändå ta ett ryggmärgsprov, jag hatar det! Men det gick vägen och Johan har varit hos mig långa stunder.
Bortsett huvudvärken är jag himla rädd för det enda dom pratade om hela tiden var hjärnblödning, en liten, en tia. Jag? En tia??? Nu när jag åkte hem visste dom inte alls vad som hänt då proverna såg bra ut, men att jag skulle som sagt komma tillbaks direkt om det sker igen. Så gissa om jag är rädd för att det ska börja igen?!! Trots allt, min mormor dog av en hjärnblödning när hon var 34 år ung..... Men hennes öde var hennes och mitt är mitt och dom två får inte blandas ihop mer än att man ska komma ihåg att vi har gemensamma gener.

Tack och lov har jag blivit omhändertagen av sjukhusets bästa personal, ni är helt underbara!