Nog är dom Polarn och Pyret dom två, troligtvis världens finaste bröder.

Just nu läser jag blandat om genus och etik för fulla muggar. Känner att mina föräldrar verkligen lyckades med att forma mig jämställd för inget känns som "aha" eller "det kan dom inte mena", utan snudd på att flyter på och texterna är bra intressanta.

Dock är det en sak som verkligen fått mig att tappa hakan och det är att det är fler kvinnor i Sverige som blir misshandlade av sina närstående män äv vad det finns kvinnor i vårat land som röker! Det är ju inte klokt! Så tänk på det varje gång ni ser en kvinna röka, för dom syns, men det gör inte kvinnorna som blivit slagna.

Jag har aldrig blivit slagen av en man, inte ens i närheten. Men jag vet flera nära kvinnor till mig som blivit det och det sorgliga är att många av dem inte lämnar sina män vid första slaget utan accepterar sin situation alldeles för länge. Så kvinnor hör upp, ett slag är ett slag för mycket!!

Ni kan ju gissa om jag sitter som ett skavsår på hälen en varm sommardag i ett par gympadojjer. Jag ÄLSKAR förlossningsprogram och jag älskar sanningen om hur det kan vara att föda barn. Än så länge så kan jag inte känna igen mig i någon av förlossningarna som visats då alla prata mellan krystvärkarna och allt verkar så mysigt, när Max skulle ut var det hela havet stormar med fullt av personal och sugklocka och en mamma som ville dö. Med andra ord, kaos..... Självklart är det inte så på alla, men alla måste suga på något och jag suger på att föda barn, så enkelt är det med det.

Men det finns en sak jag stör mig på gällande förlossningsprogram, varför visar dom aldrig hela förlossningen? Varför slutar det alltid med att bebisen kommer upp på bröstet och alla är lyckliga? Jo för att alla är lyckliga då, men att efter en liten liten stund ska man till att krysta IGEN för att få ut moderkakan och det kan jag lova är inte det enklaste alla gånger, för min det gick det bra, det var som att prutta ut en bäckfisk eller något annat stort slemmigt. Men för många kvinnor är detta ett helvete och de får åka till operation för att operera ut moderkakan och det kan vara nog så kämpigt när man är nyförlöst. Likaså har ingen än så länge behövt sytts efter förlossningen, ingen spricker, blir klippta mm. Det är så lagom kul när man tycker att man redan har gjort sitt jobb så det räcker och allt man vill är att krama ungen som kommit ut och då smäller dom upp mega lampan Allan mellan benen på en och tar fram nål och tråd. Min barnmorska sa till mig medan hon vrålblängde mellan benen på mig "åh va fint du spruckigt!", vad svarar man på den "tack?". Men faktum är att de flesta spricker och behöver sys men det visar inte programmet. Varför vet jag inte.
Då och då ser man en spypåse skymta förbi, men det är aldrig någon som kräks. Själv spydde jag så det stod härliga till när Max skulle födas, jag spydde så att spypåsarna tog slut! Det ni!

Så även om programmet kallas för en dokumentär så tycker jag att de förskönar mycket och vågar inte visa hela resan. Vilket jag kan tycka är lite synd, för runt om i landet sitter massor med blivandes föräldrar som följer programmet slaviskt och tror att det är så de kommer ha det när deras barn ska komma till världen.

dagen började med att Hugo väckte i vanlig ordning hela familjen klockan sex och sen var det full rulle. Detta resulterade i att vid åtta var han trött och somnade igen. Då insåg jag skolan var bara att vänta med för Hugo skulle knappast sova något med på hela förmiddagen så då togs ett snabbt beslut med att hålla Max hemma och jag bara älskar dagarna nu med båda killarna hemma, vi leker, busar, fixar och donar om vart annat. Hugo är tusen gånger lugnare och mer harmonisk när resten av familjen är hemma då kan han leka långa stunder själv, men är jag själv med honom vill han att jag ska underhålla och bära honom hela tiden. Dessutom är Max inne i en guldperiod så jag njöt av att ha dem hemma båda två. Jag städade badrummet, Max rum, putsade Max fönster, vek overkligt många plagg, fixade pannkakor till familjen tillsammans med Max, sen kom Johan hem, likaså Jenny E som kom förbi på spontan besök och über lite lunch, men det var så trevligt så. Efter att killarna sovit, jag pluggat bar det av mot Solberga badet för Johan och Max och för min och Hugos del blev det en sväng på stan med lite fynd.
Och slutligen efter mat och ännu lite mera plugg så väntar nu En unge i minuten. Sen ska jag sova för urk va trött jag är!!

 Hugo har nu varit mer utanför magen än på insidan.
Denna bild är tagen på uppvaket efter kjesarsnittet och vi har
äntligen blivit godkända att få åka ner till BB igen, men då
tillsammans med våran Lillebror.

1 msk kardemummakärnor
3 dl mjölk
50 gram färsk jäst
1 ½ dl strösocker
½ tsk salt
150 g mjukt smör
1 ekologiskt ägg
11 dl vetemjöl special'

1 sats vaniljkräm

1. Stöt kardemummakärnorna fint i en mortel och värm tillsammans med mjölken till 37 grader.
2. Smula jästen i en bunke och lös upp med mjölken, socker, salt, smör och ägget.
3. Tillsätt lite vetemjöl i taget och arbeta samman till en smidig deg.
4. Låt degen jäsa under bakduk till dubbel storlek i ca 45-60 minuter.
5. Dela degen i lagom stora bitar och rulla till runda bollar och lägg på en plåt.
6. Platta till bullarna lite lagom och låt de jäsa än en gång till dubbel storlek i ca 45-60 minuter.
7. Sätt på ugnen 200 grader.
8. Sätt ett finger mitt i bullen och spritsa sen i vaniljkrämen.
9. Grädda i mitten av ugnen, 8 minuter eller tills när dom ser perfekta ut.
10. Pensla bullarna med smält smör och rulla dem i socker, men se till så att krämen inte får socker på sig.

Njut av stans godaste vaniljbulle!

Att skaffa barn är något som de flesta gör. För min del har det alltid varit en dröm att få bli mamma med allt vad det innebär. Nyårsafton -07 var en ovanlig nyårsafton, både jag och Johan jobbade på Coop och nog var mensen sen, men det var inget ovanligt för att vara jag men så kom kunder med hyasinter och snus, då ville jag dö. Det slog mig att det nog inte skulle vara så dumt att ta ett gravtest eftersom det stod fest på schemat för hela natten lång. Jag slutade innan Johan, åkte hem gjorde ett test och där var det, på en sekund strålade ett plus all världens väg. Jag blev rädd, lycklig, förvirrad och inte minst orolig för hur framtiden skulle bli. Johan kom hem och jag berättade nyheten. Den kvällen glömmer jag aldrig, vi skrattade kvällen lång. Sen kom funderingarna om hur vi skulle ta hand om detta barn. Johan gick i skolan och jag skulle precis börja läsa till ssk i Kalmar. Vi bestämde oss för att detta skulle gå vägen och nog gick det vägen, skolan hoppade jag och den första april blev jag sjukskriven pga ryggen. Så snart har jag varit hemma i tre år. Max kom och vi levde alla tre i tvåan och inte förän han fyllt ett börjades det kännas trångt, dessutom var då Hugo i startgroparna. Vi tittade på mängder med lägenheter och hus och kom fram till att lägenhet är det bästa då vi inte ville lägga all våran lediga tid på att fixa och dona utan att vara med familjen. Samt att vi ville inte stå med räntor upp över öronen och vara tvugna att jobba heltid båda två för att få det att gå runt. Vi tänker som så att barnen är små och behöver oss båda här och nu. Att köpa ett hus som man har råd med när man jobbar heltid känns ogenomtänkt, då man inte har råd till att vara hemma i sitt hus utan måste arbeta större delen av den vakna tiden. Och heltid på dagis är något jag absolut inte förespråkar eftersom så barn behöver sina föräldrar långt mycket mer än vad de behöver dagiskompisar mm. Jag vill hellre bo lite billigare och ha tid till mina barn. Och inte leva i vårat upp och ner samhälle där man ska ha det bästa och finaste av allt hela tiden, tid är mer värt än så. För om några år kommer killarna vara självständiga och inte alls behöva mig på samma sätt, men än så länge vill jag att vi delar så mycket vi kan av livet tillsammans. För inte blir man rik när en studerar, eller är mammaledig och den andre är 30% föräldraledig, men det går om man vill.
Och visst hade jag också velat ha ett fint hus till oss, men inte om det innebär att någon annan skulle träffa mina killar mer än jag och Johan varje dygn.
Så inte behöver man ha allt färdigt och redo med utbildning, hus, bil och vara gift sen flera år tillbaka för att man ska bli en lycklig familj, iaf inte om man heter Törngren/Ekengren i efternamn, då finns det bara möjligheter.

En sak är jag övertygad om. Och det är att ingen är gladare än jag och Johan över att dessa två ligister finns på våran jord. Varje dag går Max igenom alla han älskar han älskar mamma, pappa, Hugo, mommo, puppa, Hanna, Julia, fammo, faffa, Niklas och mamma igen. Jag önskar att han kunde träffa sins mostrar lite oftare, för han pratar om de ofta men men.... När han inte räknar upp alla han älskar så leker han att han är Emil i Lönneberga och gör allt som Emil gör, så söt så. Hugo går numera under namnet Snigeln, för han dregglar så fantastiskt mycket hela tiden att man kan se var han slemmat fram.

Ingen är så glad som jag som får vakna upp med dessa gobitar varenda dag.

Här är vårens underbaraste 2½ åring.

Jag måste bara få säga att det är fint att ha så många fina vänner omkring sig. Ikväll har jag varit på en helcool resturang med thai mat på söder, där inredningen var den ballaste jag någonsin varit med om (dit ska jag helt klart gå om några år med familjen). Så där satt vi under bambutaket med syrsorna i öronen och pratade, skrattade och åt, jag, Annie, Jeanette, Elsa och Cattis. Precis som på gamla tider.
Men jag är trött nu kan jag lova, dagen på campus har susat förbi, jag har fått en helt nya ögon för kultur och vad det innebär. Föreläsaren var toppen och nu ska jag sova......

Ikväll har vi beställt över 600 kort, så vi lär inte vara sysslolösa den kommande tiden. Varje gång jag tittar på gamla bilder blir jag som nykär. Jag älskar foton! Välplanerade som spontana. Men bäst av allt är alla bilder från graviditeterna och på när småkillarna var nybakade. Jag kan inte annat än sluta le när jag tittar på dom och inser vad de blivit, två fina pojkar som kan älska och älskas av många.

Här är några av mina favoriter, blandade huller om buller.

ff