Återuppstånden från det döda.
Suck.....
Var ska jag börja..... Allt började med att jag helt överlycklig kom in på skolan i januari och sen gick allt utan att jag hann med att blinka. Det var massor med plugg, barn som inte ville sova, borsta tänderna, gå till dagis, äta upp eller hade bajs upp till öronen, samtidigt som jag försökte komma i form och vara en lycklig kvinna mitt i livet. Men livet blev lite väl mastigt.... Så när jag fick halsflussen från helvetet strax innan tentan gick all luft ur mig. Inget var kul längre. Jag tänkte att det går väl över när sommarlovet skulle träda in men jag blev bara ännu mera trött och ännu mera ledsen. Jag kunde gråta i filen på morgonen och på toan och vid tvn och i sängen och i bilen. Överallt grät jag. Dessutom började jag få mer och mer ont i bröstet, så pass ont att tårarna rann.
Jag förstod inte vad som var felet, jag var ju lycklig.... Men eftersom orken var lika med noll bestämde jag mig för att ringa vårdcentralen, dom kanske hade något knep för trötta mammor. Där mötte jag en läkare fort satte diagnosen - deprimerad på mig. Jag? Deppig? Jo kanske... Eller?!! Vi pratade länge och hon var precis sådär som man vill att en läkare ska vara när man inte bara söker för halsfluss, hon kunde lyssna. Dessutom fick jag veta att det onda i bröstet är panikångest. Jag??? Panikångest???? Va???? Men när hon satte ihop det jag upplevde med hennes så blev svaret panikångest. Bara ordet ger mig ont i bröstet och jag får svårt med andningen så hon hade nog rätt även där.
Resultatet blev att Johan gick hem från jobbet och tog hand om killarna så jag slapp ansvarsbiten över dom. Där lättade massor. Sen så har vi dragit ner på tempot och jag ska vila varje dag då jag inte har killarna i min närvaro. Det går väl sådär.... Men jag går framåt och jag har nu fler bra dagar än dåliga och nu gråter jag bara en gång om dagen i snitt.
Jo jag är nog lite klen, men livet som småbarnsmamma är fan inte så lätt alltid. Oavsett om man studerar eller inte, men jag kan lova att det gör inte det hela lättare....
Och så idag tog jag beslutet om att jag tänker inte bara skriva om när jag mår bra i bloggen, det är fler med mig som kämpar med vardagen och det är sanningen. Jag vill skriva om sanningen (och cupcakes) och inget annat än sanningen.
Så nu gör jag som Jesus återuppstår och hoppas på det bästa för även om livet suger ibland så finns det så förbannat mycket bra också.
Slutligen vill jag tacka för fina kommentarer innan, ni anar inte hur glad jag blev.
Vad bra att du gick till VC! Det tog mig en evighet att ta första steget till hjälp. Det går inte att vara "duktig flicka", det går INTE! Jag har ältat i min blogg och fått stöd och råd och lyssnare. Det har hjälpt mycket att kunna rensa ur sig i en öppen kanal.
Var rädd om dig, ta hand om dig. Ta den tid du behöver, det går inte att köra bara halva. Din familj mår bättre av att du gör allt i din takt, än att du "fuskar".
Massor med energi och lycka till dig! Du är en tuff kvinna, jag gillar din blogg.
Kram
Blev helt rörd och tagen över din öppenhet och såklart över hur du mår Clara. Du har än en gång bevisat hur modig du är som gick till VC!! En annan fegis skulle gömt mig hemma under täcket. Jag hejar på dig och hoppas solen tittar fram snart så du kan få ligga på Tofta och ta igen dig ordentligt. Massa styrkekramar till dig vännen
Fina Clara du är inte klen!!Du är stark o vacker!!
Du vet vart jag finns =)
KRAM KRAM!
Gumman - du är inte klen, snarare för stark! Det krävs en del för att våga falla, så man kan landa och resa sig. Kram!
Oj. Nu grinade jag visst lite.
Det är bra - var ärlig och rak. Både mot dig själv och emot andra. Det kommer att få dig att må så himla mycket bättre. Man måste få spy ur sig allt skit ibland också. Åh, jag hoppas att du känner dig starkare snart! Jag tycker att du är stark. Jag hade aldrig klarat av det. Kram!
Har själv gått igenom deprissoner från helvetet och VET hur tufft de är, kämpa!
clara ta det lungt,en dag itaget,du är en duktig tjej men stora krav på dig själv.Ta det varsamt du har 3 underbara killar som jag vet.har själv varit dålig i vinter och nu njuter jag av var dag.Morgonen kommer och vi vaknar till en underbar dag kanske sol ev regn men vem brur sig vi kan ivarje fall inget gör åt vädret.som sakt skynda långsamt,be care,Kram Lena
gumman du har gått igenom en massa jobbigt.du är stark och grymt duktig så detta fixar du även fast det är jobbigt så kommer det bli lättare. Tro på dig själv, du är en väldigt bra mamma. Jag håller på dig :) nästa vecka måste vi bestämma en dag och träffas med och hitta på någe skoj. ta hand om dig. kram kram
Yeah för oss andra som älskar att följa ditt liv med din fina familj! Du är en sådan inspirationskälla och vet verkligen hur man berör människor. Jag är så glad för att det finns sådana som du Clara, som skriver om livet, som det verkligen är med ups and downs. Ta hand om dig själv och glöm inte att för Hugo & Max kommer du alltid att vara superwoman, no matter what!
Styrkekramar!
När Noria (andra barnet) var litenliten fick jag panikångestattacker. Som från ingenstans. Det är fruktansvärt, jag vet!
Blanda du alla varianter av sanningen här i bloggen. Glad att du är tillbaka, gillar ditt sätt att skriva och dina vackra bilder.
Må gott!
Sätt inte likhetstecken mellan "klen" och panikångest. Det är inte att vara klen att faktiskt erkänna att man inte mår bra. Alla måste vi ha svackor för att kunna utvecklas. Tänk på de erfarenheter du också får mitt i allt detta. Det du gör är bra och du är en bra förälder. En bra mamma för dina barn! Den har min bm lärt mig på föräldrautbildningen nyligen. Du duger som du är. Lita på det!
Tänker mycket på dig vännen. Vad skönt att det blir bättre.
Massa kramar
Gumman, kämpa på - du klara allt! Du heter ju Clara, du klarar det! Du måste vara rädd om dig bara, ta det lugnt och njuta av livet. Skolan kanske kan vänta nåt år? Stressa inte igenom allt! Vet hur slut man blir när man kör på i ett tills det inte längre går :/ Många styrkekramar till dig!
Usch men hjärtat, det här hade jag ingen aning om.
Klokt att du väljer att ge en ärlig bild av dog själv i bloggen, det finns alldeles för många bloggar som bara visar den ljusa sidan.
Stor kram. Hoppas vi träffas idag.
Otroligt vad skönt att höra om fler som krisar. Har aldrig skrivit det rakt ut, men jag gråter också. Livet är hårt just nu! Tack för att du delar med dig och hoppas att du (vi) snart får ett lugn både inom oss och i familjelivet!
Stora varma kramar Stina
