Ja usch och fy! Hela 2011 kan sammanfattas som skynda, skynda, du duger inte, prestera högre, öka takten, lite till fixar du, bry dig inte om att själen skriker sig blodig efter vila det enda som räknas är resultatet som står på pappret! Detta år har varit hemskt. Mitt första år som högskolestudent.... En chock.... Jag har inte hunnit träffa flera kära vänner på hela året (!).... Det är ovant att prioritera min skola först, men det är ett måste. Så jag tackar att jag den dagen i augusti inte gav mig när jag ringde vårdcentralen då ännu ett läkarbesök stod på tur, jag visste att det inte var någon läkare jag behövde, jag var och är i behov av en person som ser allt från en ny sida en person som kan få mig att hitta mig själv igen och fylla mig med styrka. Jag tackade för tredje gången nej till lyckopiller som läkarna proppsat på mig, jag ville ju inte döva, jag ville prata, om allt. Och det har jag, kvinnan jag lättar mitt liv inför är fantastisk. Hon kan läsa mina tankar och säger det jag tänker, nästan kusligt, men coolt. Jag börjar nu se nyanser i livet igen, tidigare kunde jag inte det. För mig var det lika illa om vi hade slut på gurka som när hela badrummet brakade.... Sån var jag, nu är jag bara så ibland... Skalbaggen ligger inte längre och sparkar med benen i luften, den går sakta fram, rädd för plötsliga vindar men tänker "den dagen, den sorgen." Familjen, alltså Johan, Max och Hugo har varit mitt ankare i alla stormar. Men ändå har det varit rysligt jobbigt stundtals att plugga med familj. Dom tar tid och jag vill dela min tid med dom. Jag har många gånger varit så trött att jag inte ens orkat med dom, det har varit en hemsk känsla. Men som sagt nu går jag igen, jag till och med dansar vissa dagar. Nu är bara min önskan att 2012 kommer bli ett händelselöst år, där allt ska flyta på och vi ska inte planera något stort. Bara vara. Jag och min familj. Och har jag tur står mina vänner med öppen famn den dag jag åter har tid att ses.....