Nu har Hugo fått säga sitt. För två dagar sen ammade jag honom för sista gången, jag lade honom som vanligt intill bröstet och sen gick inte ens en minut innan han släppte taget tittade på mig med blicken "varför mamma håller vi på med detta, det finns ju ingen mat där!". Och då fick det mig att ge upp trots att vi länge blandat amning med ersättning så har jag haft en önskan om att kunna fortsätta delamma honom en bra bit in under våren men vad gör man när kroppen inte längre vill. Man inser sina begränsningar och ger upp. Så nu känns det konstigt, jag kommer kanske aldrig mera amma ingen. Det är slut med alla dom mysiga stunderna, trots att Hugo inte var så mycket för mysandet som Max var, han kunde ligga timme ut och timme in och nog är det ett härligt band man får. Men denna gången har Johan kunna mata Hugo också och när jag frågar honom om han ser sig som mera jämnställd för det så svarar han att det tycker han inte han upplever banden på samma sätt med båda pojkarna. Jag för min del känner mig något friare och inte så stressad när jag kan ge Hugo flaskan, för det kan vara knepigt att hinna med att amma och underhålla en tvååring samtidigt. Då är det lättare att ge flaskan.... Och det där gör ont i hjärtat på mig för jag önskar att Hugo fick lika mycket famntid som Max fick och det försöker vi väga upp genom att han får sova i våra famnar länge på kvällen och är han vaken så har vi honom i famnen då också allt för att han ska få sin tid med oss. Men nu är vi här vi är, amningen är ett avslutat kapitell, brösten har inte ens sagt ifrån och jag funderar på dom kommer se ut i framtiden. Oavsett hur så bryr jag mig inte och det är nog mest för att jag ser min kropp ganska mycket som ett verktyg som ska användas och på samma sätt stör jag mig inte på ärret på magen heller för LIVET har format min kropp och det kan inte ge min vackrare minnen.