Tack vare Ann och några andra fina barnmorskor på BB så är jag nu redo att föda. Jag vill föda och jo jag är snorrädd för den dagen men jag vill föda och det är det viktigaste. Jag vill vara med om min och Johans livs upplevelse igen och denna gång ska det bli en positiv upplevelse. Jag har full tillit till dom som kommer vara där, för att dom vill mitt bästa och för att jag kommer göra mitt bästa. Ann har lovat att dom kommer förebygga så långt det går att jag inte ska behöva bli rädd denna gång. Jag längtar efter att få upp våran lilla skrutt på magen, jag längtar efter att få höra Mini skrika, få andas och dela luften med oss, få se Johan klippa navelsträngen och sen i lugn och ro låta Mini ammas för första gången och än en gång få tappa hakan över hur en så söt liten varelse kan ha sån kraft till att suga. Jag är redo för att få byta blöjor på ackord under höga skrik och jag är redo att våga bli mamma igen. Jag är rädd för att smärtan kommer ta över mig under förlossningen men jag tror på mig själv, jag, barnmorskorna och Johan har en plan som jag tror på och jag vill vara närvarande så mycket som det går för jag längtar nu efter denna dag mer än någon annan dag på året. Jag tror till och med att jag älskar min lilla skrutt trots att vi aldrig träffats och jag tror att våran familj behöver Mini och att Mini behöver oss. Så trots min rädsla så tror jag att vi (jag och Johan) kommer få vara med om våran livs upplevelse denna gång och att jag kommer må så mycket bättre tiden efter, utan ångest och förlossningsdepression.
  Så nu väntar vi bara på att dagen ska komma då det är dags att möta rädslan och till slut få veta vem Mini är.

Här är några bilder från när Max föddes.