-

Måste man säga hej?

2009-09-29 @ 13:46:30

Idag var det dags för babysim igen och idag var det just ett igen... För både jag och Max sov förmiddag INNAN vilket betyder att vi somna till vid niotiden. Jag vaknade halv tio och fick då släpa iväg mig med min sovande lilla unge som mer påminnde om en död iller på min axel. Men iväg kom vi och när jag kom fram möttes jag av en gammal klass"kamrat" från gymnasiet som jag inte ens klarar av att se i ögonen på stan för jag tycker att hon är en av världshistoriens vidrigaste människor (kommer strax efter Hitler, Stalin och Mussolini). Med andra ord jag så är hon inte en av mina favoriter. (Inte för att jag tycker att nån var speciellt mycket att ha från min gymnasieklass, vidriga tjejer hela bunten.)

Men till saken hör nu att denna tjej som jag mötte på badet gillar inte mig och jag gillar inte henne. Hon har varit på badet varje gång och vi tittar inte ens åt varandras håll och så tyckte jag att det skulle förbli. Men så när jag ska klämma mig förbi henne så tittar hon upp och smäller ur sig ett hög "HEJ". Varför?? Jag vill inte svara, jag vill inte ha med henne överhuvudtaget att göra. Men vad hör jag mig själv svara ett långt arg och förvånat "hej" tillbaka.
   Senare i duschen berättade jag om det hela för Tessan och hon sa så himla spontant och kul "Du kunde ju ha svarat, jag vill inte prata med dig!" lite som en femåring som helt ärligt säger så. Jag önskade att jag hade sagt så men så insåg jag att vi är faktiskt vuxna och inte fem år, så att säga det även om det var det jag helst av allt ville hade bara sänkt mig istället för låta mig va den jag faktiskt är. Jag har varken lusten eller viljan att orka bry mig om henne mer eller vad någon av dom tjejerna i klassen gjorde.  Som ni förstår var min tre år på gymnasiet ett helvete, min klass stötte ut mig, jag kunde inte lämna mina saker i klassrummet för att gå på toa för att då var sakerna borta när jag kom tillbaka och låg inslängda i något skåp eller helt borta. Det värsta av allt var att mina lärare sa att det var JAG som hade sammarbetssvårigheter, något jag aldrig någonsin hört någon säga om mig i någon som helst situation, tvärt om. Nej, för mina lärare sa att på deras skola är INGEN mobbad, fint värre....
   Det tog mig många år att få tillbaka självkänslan och tilltron till mig själv, tror aldrig dom förstod hur dom förstörde mig, med ord och framförallt deras strukturerade utfrysning. Idag blir jag arg och besviken på skolan som blundade så hårt för allt som hände. Jag som själv ville bli en lärare förstod inte hur dom som jag tidigare på högstadiet sett upp till visades vara mobbare själva. Vidrigt är mitt ord på det.
   Först på Komvux insåg jag att jag inte var värdelös, att jag kunde faktiskt en hel del. Jag kände mig lite som Lotta på Bråkmakargatan, "det är en konstig sak med mig, jag kan så mycket." och att få känna den känslan är som att stå på toppen av ett berg och se allt vackert framför sig. Men mycket var tack vare flera underbara lärare, framförallt Tom och Carin i studieteket, finare människor får man leta efter. Dom gjorde underverk med min självkänsla. Sens dess har jag varit den jag vill vara, jag trivs med mig själv och vill fortsätta vara just precis den jag är. Jag njuter av min familj, släkt, vänner och andra i min omgivning mer än någonsin. Men så kommer nackdelen med att bo på en liten ö mitt i havet, man stöter då och då på sitt förflutna. Bla annat så en av dom gångerna som jag mötte på en av tjejerna var minuten efter Max kommit ut, där stod hon och fixade med nål och tråd för att laga ihop mig. Först tänkte jag be henne gå ut, detta var min stund i livet, då jag precis fött min son, men så slog det mig att det var hennes jobb och att man kan inte vara hur långsint som helst. Sen fanns hon där dom kommande dagarna på BB och det gick toppen. Men vissa kommer jag aldrig förlåta, det finns ingen anledning till det.

Men en sak har jag lovat mig själv, nästa vecka blir det inget "hej" utan jag kommer bara lugnt gå förbi och se fram emot min och Max stund i vattnet. Livet är för kort för att gå runt och sura.


Kommentarer
Postat av: Jenny

Som jag håller med om den där suragrejjen! Livet är för kort.

Håller också med om ö-grejjen, man tvingas då och då möta det förflutna. Så var det i Gävle också.

Men det kanske vi alla måste ibland..?

För att gå vidare. Som du bestämde om att inte säga hej nästa vecka. Du behöver faktiskt inte det.



2009-09-29 @ 14:04:35
URL: http://jennyls.blogg.se/
Postat av: malena

Låter inte som en toppen tid i skolan, men du är verkligen en toppen tjej!!

2009-09-29 @ 16:35:00
URL: http://vimsigmamma.blogg.se/
Postat av: Nina

Usch det är så hemskt att du mådde så dåligt under skoltiden.



Svårt det där med att vara arg. Samtidigt som jag tycker man ska kunna förlåta... men å andra sidan har hon ju inte sagt förlåt så därför tycker jag visst du kan nonchalera hennes hej.



Jag var till min stora sorg, själv en som var dum mot andra, upp till högstadiet ungefär, för att jag var osäker på mig själv. Tryck ner andra för att må bättre själv liksom. Därför blir jag lite förtvivlad när jag tänker på att folk kan vara besvikna/arga på mig än idag.



Hur skulle du ta det ifall dessa människor verkligen bad dej om ursäkt?



Börjar fundera på om jag verkligen har gjort det?

2009-09-29 @ 17:42:14
URL: http://ninaruthstrom.blogg.se/
Postat av: Catti

Jobbig situation. Koncentrera dig på dig själv och Max i badet.

Har svårt att föreställa mig att någon skulle vilja vara dum mot dig. Du är ju en supergo tjej. Skönt att du ha fått tillbaka din självkänsla.



Blev mobbad när jag gick på lågstadiet, men när jag bytte skola i 4:an pga av att vi flyttade, var det ingen som var elak alls mot mig, hur skönt som helst.



Massa kramar till dig

2009-09-29 @ 19:47:23
URL: http://catti.blogg.se/
Postat av: Tove

Hej Clara, vilket starkt inlägg! Visste inte att du hade det så tungt på gymnasiet :(

Det är jätteskönt att du har fått upp självkänslan igen, iaf! Har alltid sett dig som en glad och trevlig person, så du vet!

Kramkram.

2009-09-30 @ 12:53:34
URL: http://tovisens.blogg.se/
Postat av: Marie Bjersander

Hej!



Jag är ju som du vet en av dessa vidriga tjejerna. Jag delar inte din uppfattning om hur det var under gymnasietiden. Att du lägger ut detta på en blogg som alla kan läsa gör mig ännu mer arg. Hur tror du att det känns för mig att läsa dessa sakerna?



Du skriver själv att livet är för kort för att gå runt och sura, men det känns som att det är precis det du gör!? Själv trodde jag att ingen från gamla klassen hade något ouppklarat men jag hade tydligen fel.

Ser fram emot ett svar om hur och var jag var delaktig och hur du försvarar ditt inlägg!



//Marie

2009-10-11 @ 10:48:33
....................

Du glömmer väl inte bort att du kan bli prenumerant på min blogg på bloglovin.

bloglovin

Kommentera gärna men lämna ett namn så jag vet vem du är.



Kommentera inlägget:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback