Läste Jennys krönika i GT idag och funderade över vad olika man kan vara. Hon skrev idag om amning vilket jag med har gjort här i bloggen i veckan. Då hon tyckte att amningen tog bort närheten mellan pappan och barnet  och istället på alla negativa sett binder mamman och barnet till varann. Suck, säger jag då. Dom första veckorna efter att Max kommit till världen var det JAG som var avundsjuk på JOHAN som kunde mysa med Max i timmar, medan hos mig skulle han bara ligga vid bröstet och snutta hela tiden. Så nog band dom nog sina band fort utan amning. Själv kan jag däremot tycka att det pratades alldeles förlite om amning på MVC och föräldrautbildningen. För min del rensade jag bort något så banalt som amningen i min hjärna under de tillfällerna som det väl togs upp, för så fort någon nämnde "bebisen" så kunde jag inte tänka på annat än att just vi skulle få en liten bebis och just den skulle göra att VI skulle bli en familj, så amningen, ja den försvann..... Varför talade ingen om att nästan alla har en kämpig start med amningen? Det känns som att det går ingen förbi om komplikationer som sker under förlossningen, så varför inte ta upp alla problem om amningen när man ändå håller på??
Modersmjölksersättning är en genialisk uppfinning i vårat pryda samhälle. För amningensproblem måste ha funnits i alla tider och vad tog man sig till förr i världen innan man uppfann denna ersättning? Jag och min BVC sköterska dirkuterade detta när Max var pluttig och fick ersättning ett tag varvandes med att jag ammade. Det vi kom fram till var att kvinnorna hjälpte varann. Något som aldrig skulle ske idag. Tänk dig själv att amma någon annans barn. Hur skulle det kännas?
I New York varnar man folk från att köpa äkta bröstmjölk att kvinnor i parkerna pga att flera av dom som säljer som mjölk där tar narotika. Denna marknade borde inte ens finnas på kartan om det inte vore stressen efter att vara så perfekt att man inte ens kan vara såpass mycket kvinna att man kan mata sitt eget barn när det behöver mat. Detta är ett sjukt beteende i mina ögon!

Sådär, nu ska jag sluta vara en bitterfitta och inte bry mig om jämnlikhetstjat i en lördagskrönika. Utan idag ska jag vara jämnlik med både min sambo o min son, jag ska älska dom precis lika mycket idag som alla andra dagar. Jag tror på att man måste hitta sig själv och vara den man är istället för att vara jämnlik andra hela tiden. DÅ acepterar vi varandra som individer och inte lika. Jag vill att folk ska vara olika varann, det gör livet roligt, att ingen är lik den andra.