Till en början vill jag säga att jag är inte någon professor i familjekontruktioner eller liknade utan gillar bara att tänka mig in i olika situationer.

Till en början nr 2. Så är jag fullt medveten om att alla inte "beställer"  sina barn, för endel behöver man knappt fundera på att skaffa barn innan illamående, ömma bröst och trötthet är ett faktum. För andra tar det flera år innan det dyker upp ett plus på stickan. Men för dom som vill ha barn tätt och dessutom lyckas väntas en tuff småbarns tid men sen tror jag att det måste vara himla mysigt att ha barnen tätt i åldern då man kan göra så mycket mer med dom tillsammans, som att läsa samma bok för dom på kvällen, dom gillar samma typer av utflykter, eller bara det när man sitter hemma och pratar så är dom fortare på samma nivå. Även att man som förälder kan planera in läxor samtidigt och då göra det till en mysig stund, istället för att den ena av barnen "glöms bort". Själv tycker jag numera att läxor är grymt viktigt och kommer göra allt i min makt för att min ungar alltid ska ha gjort sina läxor. För med facit i hand förstår jag nu att det inte alls räckte med ett G  "och allt annat var bara toppen" som mina föräldrar sa när jag gick på högstadiet, det är där man lägger grunden för vilka betyg man ska gå ut gymnasiet med. Därför ska jag se till att oavsett vad Max och hans syskon säger om hur mycket han pluggat på så ska jag förhöra honom minst två dagar innan provet skrivs så det finns en chans att lära in det dom missat.
Åter till själva syskonstruktionen men tätt inpå. Kom att tänka på att det tidigare kanske lät som att det enda som är bra med att skaffa tätt är att man kan "smacka ihop" dom till en, men så menar jag absolut inte. Jag tror att då är det precis lika viktigt som om det är tio-femton år mellan barnen att man ändå tar sig tid med var barn för sig. Att varje barn får känna sig sedd. Men däremot tror jag inte på snacket om att man inte ska skaffa barn tätt för att det första barnet ska få tid för sig själv med föräldrarna, för då fattar jag inte varför man ska skaffa fler barn alls. Dom andra barnen kommer ju aldrig få denna chans och då är det orättvist mot dom.... Så jag säger istället, se varje barn för den person barnet är och älska och utvecklas tillsammans med det. Istället för att oroa sig för ordningen på barnen, var glad för att just dessa ungar kommit till en och lev med dem för det är dom värda och framförallt är man själv värd att se alla underbara stunder man kan ha tillsammans istället för att se allt man inte kan göra eller hur jobbigt saker blir. Saker blir precis så jobbigt som man vill att det ska bli, tycker man att det är jobbigt när dom små äter själv och det blir mat i hela köket så tro mig, det blir asjobbigt då att torka upp all kladdig blodpudding då, men om man ser istället den stunden man fick tillsammans vid bordet så gör det inte heller något att torka upp kladdet sen.
Eftersom jag inte har fler än ett barn kan jag inte heller svara på vilket som är "bäst", om det är att vänta eller om man pang på ska skaffa sin egen lilla hög av knoddar. Det enda jag tycker är att man ska som par ska vara överens om att man vill ha barn oavsett om det är första eller femte. Jag kan bli ledsen och besviken på hur lite makt mannen har när det kommer till ett av de största beslut man gör i livet. Men det kommer jag prata om en annan gång.
Syskon, är det en skyldighet till det första barnet? Inte fan är det det. Jag tror att om man inte vill som förälder ha mer än ett barn ska man inte skaffa fler heller. Men i min värld ska det finnas mer än ett barn i en familj. Jag jämför mig mer o mer med min egen mamma och inser att vilket sjukt stort jobb hon gjort för att få alla i våran familj att utvecklas och må bra. Jag önskar att jag får att över hennes styrka att orka vilja lyckas bli en så fullbordat bra mamma som hon blivit.
I våran familj är jag äldst, två och ett halvt år senare kom Julia, när jag skulle fylla sju kom Hanna och det är vi som är ungarna i våran familj. Julia o jag lekte jämt när vi var små. Visst var jag trött på henne när jag hade över någon kompis och vi lekte med våra dockor, men det var enkelt fixat, hon fick vara farmor som satt i ett hörn och hälsade på, hahaha.
Jag minns ännu den dagen när mamma och pappa berättade att vi skulle få ett syskon till, det var på en resa någonstans i landet och vi blev så glada att vi berättade det för alla där på resturangen. Det var ren lycka. Sen kom hon, lilla Hanna. Vi älskade henne och bråkade om vem som skulle få hjälpa till med blöjan o hålla henne. Hon blev en riktig lillasyster på alla sett. Det är kul att se tillbaka i livet och nu säga, shit va lamt livet hade varit om jag inte hade haft dessa två. Så för min del så vill jag självklart att vi ska någon gång ge Max syskon, iaf ett.
Undrar om jag sagt något vettigt alls, jaja. Jag fick iaf ventilera mina tankar lite om syskon.

För övrigt undrar jag om Julie har blivit storasyster eller hur det går för Jenny på andra sidan vattnet??? Hoppas den lilla vill stanna där inne ett tag till.