-

Köpa bästa barnvagnen i världen.

2010-02-24 @ 10:52:58
Just den vagnen är vi ute efter! Vi vill ha ALLT med extra allt. Att köpa barnvagn är betydligt svårare än att köpa bil kan jag lova, trots att marknaden påminner ganska mycket om varandra. Ska man köpa ny, beganad, sportig, klassisk, rymlig, smidig, troget märke eller kanske en helt ny på marknaden? Och var ska man använda den sen? På stan, i skogen, långa promenader, stranden, ska den va smidig och lätt att fälla ihop och ta lite plats eller spelar det ingen roll, ska man kunna ha syskonen tillsammans i den och hur länge ska dom dela vagn innan den store blir för stor för att åka vagn? Kan barnet sitta emot en eller går det bara att sitta framåt så fort man tar bort liggdelen? Vill man ha roterande hjul fram eller funkar fyra fasta hjul? Som sagt, många frågor ska man ta ställning till och många gånger har vi önskat att man skulle ha kunnat blanda några typer av vagnar, först DÅ skulle vi bli riktigt riktigt nöjda. Men eftersom vi inte lever i den bästa av världar så får man hålla sig till dom vagnar som finns. För våran del så har vi funderat mycket på om vi ska ha en syskonvagn eller inte, när vi fick reda på att jag var gravid i höstas så var det självklart att vi skulle köpa en syskonvagn, men ju mer tiden går och Max växer och vi läser på om dom så tvivlar vi mer och mer och blir mer inne på att köpa två vagnar. Och då tänker ni "hmm, hur tänker hon nu?!" och svaret är att dom syskonvagnar som finns är ganska breda och inte speciellt anpassade för stans butiker och deras största brist enligt oss är att om man vill ha roterande hjul så sitter barnen framåt redan från sex månader, något vi inte känner oss ett dugg redo för, vi vill kunna se bebisen som då är på tok förliten för att möta världen själv. Det finns dock en syskonvagn som är med allt vi vill ha men då är den så vansinnigt bred så det är inte klokt, då kommer vi bara kunna gå med den på coop forum och ica maxi. Så vad gör man? Man köper två vagnar. En som Mini kan ha som sin liggvagn och vi hoppas att h*n kommer trivas lika bra där som Max gjort i sina vagnar och att Max får en vagn som är mer anpassad för hans behov, tex en scooter eller brio race. För ännu så sover han gärna i vagnen och då är det bra om det går att bona om den lite. Och då tänker ni "men herregud Clara, hur ska du kunna köra två vagnar själv?" och tanken är att när Max ska till dagis så gör vi som nu, han går dit med sina egna ben, vi har ju så nära till dagis och ska vi längre sträckor så är det inte värre än att man tar bilen dit. Men att han har en egen vagn när Johan är ledig och ska gå med oss på stan eller liknande. Jag tror att jag kommer att passa på att gå på stan den tiden som Max är på dagis och då känns det dumt att gå med en onödigt stor vagn. Så vad ska då Mini ha för vagn?? Märken vi testat med Max mer eller mindre ofrivilligt är Babytravel, Herqules (Emmaljunga), Acta Graco och nu har vi Babytravel igen. Alla har sina fördelar och likväl svagheter, men den vi varit mest nöjda med som vagn var Herqulesen, den var stadig, rymlig men ändå smidig, sittdelen kunde man ha åt två håll, snygg enligt mig och den hade bra dämpning. Synd att dom inte tillverkar den längre.... Så ni är vi snart gråhåriga på hur vi ska göra. Saker vi måste ta hänsyn till är att vi har en halv stad i kullersten som kräver bra dämpning, det är trångt i våra butiker, ja den listan kan nog göras lång om man tänker till lite. Men våra önskemål är svängbara hjul fram, en inte allt för liten liggkorg, att Mini kan sitta mot oss i sittdelen, att den är smidig. Så den enda vi är inne på just nu är Brio Sing. Den påminner mycket om våran första vagn men den känns stabilare och piper antagligen inte när man går in och ut genom butiker....


Brio Sing, både som sitt och ligg. Finns i fler färger och bara det är ett krig i sig.


Brio Race. Endast framåtvänd och lite mera ombonad än en vanlig sulky.


EmmaLjunga scooter. Stadig vagn för dom lite större med fullt liggläge. Men tar även mer plats.






Mitt bästa tips är att börja titta tidigt på vagn även om man tycker att det är lång tid kvar tills plutten ska lägga där, men leverenstiden kan vara på flera månader då vissa färger ibland tar slut. Så kläm och känn på dom och ställ alla frågor ni har. På ön har vi ytterst dåligt utbud av butiker som säljer vagnar men jag måste säga än en gång att Babyproffen som finns här har öns bästa personal, dom är trevliga, duktiga, massor med service och gör det bästa trots få kvadratmeter.
Tips nummer två, bestäm ett pris från början, det är lätt att man halkar upp flera steg när man tittar sig runt.

Dagistider...

2009-11-16 @ 21:00:59
Är det något jag blir galen på så är det föräldrar som lämnar sina barn på förskolan när dom inte har arbetstid. VARFÖR?? Varför vill vissa lämna sina barn på dagis när dom själva är lediga? Vissa tycker att "dagis ju sååå bra och barnen trivs ju sååå bra där". Men visst är det kul när barnen trivs på dagis, men barn är precis som vuxna. Visst är det trivsamt när vuxna trivs på sina jobb med dom behöver ändå ledighet för att få koppla av. Barn på dagis har mängder med intryck varje dag, dom utvecklas hela tiden och visst tusan kan dom också behöva vara lediga, bara få vara hemma och mysa med mamma och pappa. Att inte behöva gå upp tidigt på morgonen och istället få ta det lugnt i pyamas och leka i lugn och ro.
   Jag blir både ledsen och arg på dessa föräldrar som strategiskt väljer att lämna sina barn på dagis och själva ta ut semester för att renovera, ta det lugnt, gå till frissan, ja anledningarna är många. Varför känner inte dom föräldrarna en längtan efter att få umgås så mycket som det går med sina barn? För mig är det oförklarligt. Den dagen Max ska in på dagis kommer jag se till att han behöver va där så korta dagar som det bara är möjligt. Vi kommer se till så att kan jag och Johan pussla med våra scheman så att det aldrig behöver bli långa dagar så står det i våran makt att hämta hem Max så fort det går.
   Jag har under flera år arbetat på förskolor och jag älskar upplägget, jag tror att det är bra för barn att gå på dagis, dom lär sig att samarbeta, vänta på sin tur, lita på människor då både barn och personal. Dessutom så är det ett helt hus fullt med saker anpassade för just barnen. Men inget är så viktigt i ett  barns utveckling som familjen, jag upplevde ofta att man kunde fort spegla hur familjen var bara genom att titta på hur barnet rörde sig och pratade. Visst finns det barn som faktiskt har det bättre på dagis än hemma, hur sorgligt det än kan låta. Vissa barn behöver dagis, som den trygghet den ger och chans till att utvecklas till en normal medborgare. Med dom flesta av alla ungar i samhället så är dom i störst behov av sina mammor och pappor som låter sig ta tid att umgås med dom och inte bara föder och ser till att dom har rena kläder. 
   Det finns ett Alfons Åberg avsnitt som heter Aja Baja Alfons Åberg! Där Alfons sitter på golvet och bygger med olika verktyg och hela tiden frågar han pappan om han får låna nya verktyg, till sist visar det sig att han byggt in sig själv och han leker att det är en helekopter och "flyger" iväg. Efter en stund tröttnar han och efter att ha pratat med pappan så hoppar pappa Åberg på Alfons lek och Alfons bara njuter av pappans uppmärksamhet. Pga denna film/bok har vi nu inför att efter maten på kvällen så lägger vi 100% av våran tid på Max ända fram tills han ska sova och vi har kul ihop, vi leker, skrattar, busar och pratar massor. Man märker på både Max och oss att det verkligen är kvalitétstid, för vi alla tre gillar verkligen den stunden.
   Så varför kan man som förälder välja att lämna sina barn till dagis när man själv är hemma eller iaf ledig? Mitt svar får nog bli att många tänker sig inte in i barnets situation och barnets behov för att bli tillfreds. Och att visst är dagis till för att passa våra ungar, ända fram till stängningstid, OM det behövs. Och det är just det där OM som detta inlägg handlar om. Att visst tusan ska man kunna lämna sina ungar till dagis precis så länge som man behöver och "behöver" i mina öron betyder att från den tiden det tar att ta sig till jobbet från dagis och tillbaka från jobbet igen så bör barnet självklart va på dagis, MEN man ska inte göra en massor annat på tiden utanför jobbet "för att det blir så mycket enklare", vill man vara bekväm kan man faktiskt anställa någon som passar barnen.

Veckans dilemma.

2009-10-26 @ 14:06:05

    Jag snubblade över en blogg där en kvinna berättar öppet om hur det är att föda barn och allt där till. Hon säger att hon skriver för att när hon själv var gravid sökte hon sanningen och inget annat än sanningen om hur det är att föda barn. Min fundering är då varför ska hennes historia säga något om hur det är att föda barn, hon är ju faktiskt bara en av alla jordens mammor som fött barn och jag betvivlar att alla bara för att man läser om hur andra har haft sina förlossningar så kommer man förstå hur det kommer bli den dagen man ska till att klämma ut ungen. Självklart tror jag det är bra att som gravid att ställa in sig på att det kommer göra satans-jävla-skit-ont men att berätta om allt i detalj tror jag inte gör så många lyckligare, bara skrämda.

    Själv hade jag en av jordens genom tiderna segaste förlossning (enligt mig själv), jo jag mådde pyton och kände efteråt att "jag är fan värdelös på att föda barn". Det tog mig flera månader att komma över denna hemska upplevelse, men varken under min bearbetning av det hela eller efter har jag aldrig känt att det är något jag ska i detalj berätta om för andra människor, speciellt inte gravida och för tjejer som ännu inte fött barn. Visst är det det största som händer i livet och jag förstår av den anledningen att det är många som vill dela med sig av sin/sina berättelser, men då handlar det om finess att veta när det passar sig att dra sina berättelser om blod hit, spya dit, sprickor och lustgas till 1000. Att prata om det i personalrummet bland folk som inte har barn är ett sådant ställe där det inte passar sig,enligt mig. Dom som inte har fått barn har också rast och rätt att sitta i fikarummet utan att bli äcklade av allt snack som krystande och sugklockor. Vad vet vi om deras inre känslor och tankar, om förlossningsrädslor eller om dom är ofrivilligt barnlösa och har försökt i flera år. Det är ingen rättighet man har som förälder att berätta om allt som hände den stora dagen. Varför räcker det inte att bara säga om någon frågar mitt i kaffet hur man hade det att "jo det gick som på räls" eller "nja, det var ingen dans på rosor direkt". Det brukar räcka för att folk ska förstå.  Sen kan man dela hela storryn en annan gång när det inte finns andra i närheten som inte fött barn.

   Jag har inte skrivit någon förlossningsberättelse pga att den skulle bli för lång, helt ärligt. Jag har börjat flera gånger men jag blir aldrig klar, timmarna på förlossningen var så många. Men skulle jag någon gång berätta så skulle det stå med stora bokstäver "MEN DETTA ÄR MIN HISTORIA OCH BARA MIN!". För jag förstår att förlossningar som min är lika vanliga som det finns barn som föds i bilen till BB och dom är inte många. Så därför skulle jag aldrig vilja ge sken av att det är så "en förlossning går till". Det är lite som att säga att "Nej flyg inte till Bromma med Gotlandsflyg, när jag gjorde det så var det massor med luftgropar och så var killen bervid mig full."
Fattar ni var jag vill komma?


Nå vad tycker ni, är det jag som överreagerar eller håller ni med om att förlossningssnack passar sig inte på alla platser?



Klapp och klanghyffs.

2009-09-24 @ 14:25:30

Jag nämnde i ett av mina senaste inlägg att jag berömde föräldrar som ser till att deras barn sitter i antingen i famnen hos föräldern eller själva still på golvet bervid föräldern. Och det är något jag står för och även irriterar mig på när man är på tex klapp och klang, öppnis, musiklekis you name it!
  Anledningen till min irritation är att Max blir lockad att börja leka han med istället för att hänga med på låtarna som han egentligen verkligen gillar. Jag tycker både synd om barnen som blir störda av dom barn som leker under sångstunden och framförallt så tycker jag synd om tjejerna/killarna som håller i det hela. Man märker att dom blir störda och dom kommer då och då av sig. Dessa underbara ledare som gör sitt allt för att fånga barnens uppmärksamhet behöver ordning för att kunna slappna av och göra det hela till en kul och trivsam stund.
  Okej, visst barnen är små, jag vet, men det är inte 0-6 månaders bebisarna jag pratar om, för dom föräldrarna brukar vanligtvis lämna rummet när dom små blir ledsna. Utan det är dom som kryper, går, springer, leker och pratar hej vilt. Jag tycker självklart att barn ska få utveckas och det är just det jag tror att dom gör när dom sitter på "sin" plats på golvet och lyssnar. Dom små kan så mycket mer än man som förälder tror. På förskolorna sitter oftast ettåringarna still och hänger med. Varför?? Jo för att dom apar efter dom större barnen som gör det.
   Jag kommer ihåg när jag jobbade som barngymnastiktränare för Gymmix Visby, mina minsta knallhattar var 4 år och så fanns det någon hit och dit som bara var tre. Dom gjorde kullerbytta, hoppade på ett ben, klättrade i ribbstolarna, gick balandgång, stod på händerna, dansade ja säg det dom inte gjorde. Eller det var just det, dom klarade allt och gjorde allt ända tills mamma eller pappa kom inför dörren. Helt plötsligt blev dom rädda för allt. Vågade inte göra kullerbytta, ribbstolen var läskig och var tvungen att hålla handen när det skulle hoppas på ett ben. Jag funderade mycket på varför, varför gjorde barnen som dom gjorde? Men det är ofta samma sak på förskolorna. (jag har jobbat som vikarie inom kommunen i flera år) Dom små barnen hade inga nappar på dagarna förutom till vilan, men så kom föräldrarna och vips åkte nappen in och snutten fram. Föräldrarna hann inte ens fråga barnet hur dagen varit (!), varför gör man så?
 
Tillbaka till klapp och klang.. Jag förstår att om man har en liten bebis och ett större barn och man är själv där så är det kanske inte så lätt. Jag för min del har ju möjligheten att ägna mig till 110% åt Max och fånga hans uppmärksamhet, därför förstår jag att det kanske inte går att göra samma sak med två barn. MEN det är inte dom föräldrarna jag pratar om, inte dom som försöker, utan dom som sitter där och ler och låter barnet leka fritt "för h*n vill ju inte sitta still". Men det är just det jag inte förstår, om barnet ändå inte har något intresse för det som ledarna håller på med, varför då gå på det alls?? Vill man som förälder lära sig barnsånger får man söka en ABF grupp eller något men ta inte med dina ungar som inte bryr sig om det som görs mer än att dom stör mitt barn och många andra bra som gillar att göra det som ledarna gör. Man MÅSTE faktiskt inte gå på klapp och klang, det finns en miljard andra saker som säkert passar även dom barnen med mycket spring i benen.


♥Jag blir glad...♥

2009-09-23 @ 12:15:03

♥ Av föräldrar som tar sig tid att leka med sina barn och gör det fullt ut, utan att tvn är på ett att man viker en tvätt eller pratar med partnen om vad man ska skriva på inköpslistan för nästa vecka. Utan ägnar sig till 100% åt barnet.

♥ Av föräldrar som lämnar i-poden hemma när man går på promenad med barnet i vagnen, prata med barnet.

♥ Av folk som vågar ta ansvar för andras ungar och säger till om dom gör saker som inte är ok. Jag varken vill eller tycker att jag ska va uppepå Max som en igel utan vill att han på hans villkor ska få röra sig fritt och utvecklas av att våga vara själv. Men visst finns det platser där barn inte ska springa runt själva.

♥ Av att kunna ta sig ut på en promenad och njuta av det sköna vädret. Man behöver inte oroa sig för att barnet ska bränna sig i solen, men heller inte att dom ska frysa om sina små fingrar. Dessutom tror jag att man håller sig friskare om man är ute mycket.

♥ Av föräldrar som tar ansvar för sina barn under tex klapp och klang. Barn som går omkring som dom vill stör andra barn som har föräldrar som försöker forma sina barn till att sitta och lyssna på den som leder gruppen.

♥ Av föräldrar som köper kläder gjorda för att lekas och utveckas i, inte för att klä den "lilla dockan".

♥ Av människor som man inte känner men som ändå sprider glädje och värme bara genom att gå förbi dom.

Detta är några saker som gör mig glad, så gå och gör någon glad, JUST IDAG!

Berätta vem du ska eller har gjort glad idag, själv ska jag hem till mina föräldrar på middag och då ska jag ge mamma ett kastanjehjärta för jag tycker att hon kan behöva det.


Vädjan till alla föräldrar

2009-09-09 @ 20:37:59

Här kommer en önskan/vädjan till alla hemmaföräldrar. Dom flesta av oss sitter inte bara hemma med sitt/sina barn utan är ofta iväg på olika tillställningar så som klapp och klang, öppna förskolan och babysim. Vilket jag för övrigt dyrkar, it rocks my world. Därför blir jag både arg, förbannad, irriterad och ledsen på alla föräldrar som drar med sina dyngförkylda ungar på dessa saker. VARFÖR??? Jag fattar det inte, om man inte lämnar sina barn sjuka eller dyngförkylda på förskolan så varför då ta med dom till öppnis och liknade då i samma tillstånd? Det är enligt mig endast en egoistisk handling av föräldern, för antagligen vill det barnet bara stanna hemma och ta det lugnt medan det är föräldern som har behovet av att träffa andra. Detta anser jag vara fullt förståligt, eftersom Max har varit sjuk till och från sen han föddes men varför ska min rastlösa själ drabba andra så att man ska riskera att dom ska smittas av mitt barns baciller. Nej skärpning alla föräldrar, låt era små snorisar få vara hemma och bara ta det lugnt. Eller är det för mycket begärt?

Våga vägra baconfebern (samt all annan form av smitta!!)


Jämnställdhet??

2009-09-02 @ 08:47:54
Denna återkommande fråga, när blir vi jämnställda (mellan man och kvinna)? Jag hörde nu på radion att en man skulle försöka få igång mjölkproduktionen eftersom männen också rent teoretiskt borde kunna amma eftersom dom också kan producera mjölk, hittade även en artikel om killen här. Min tanke är, hur kommer det sig att han är den första kille vi känner till som övervägt att ge amning ett försök om killar nu kan amma???
   Vi som familj med en mamma och en pappa har ju faktiskt möjlighet att påverka om detta skulle funka att dela på amning vilket vore det mest jämnställda av allt. För nog är det en stor känsla som pappa att kunna mata sitt barn, jag kommer ihåg första gången Johan skulle ge Max flaska eftersom amningen strulade så jag fick pumpa ur och när jag såg Johans lycka i att kunna mata sin son blev jag så imponerad av den storhet Johan kände. Det var häftigt. 
   Och om detta expriment nu skulle fungera så vore det kanske logiskt att Johan skulle amma vårat nästa barn eftersom jag hade så sjukt mycket problem i början, så då vore allt fridens om vi skulle lösa det så. MEN ett litet men sett stopp för att detta skulle fungera och det är att om jag hade burit denna varelse i nio månader så skulle jag inte klara av att gå tillbaka och jobba direkt utan skulle behöva den första tiden till att vara hemma och få chansen att ta till sig detta liv mer än det man vet genom rörelser och dom vakentider som barnet hade i magen. Jag kommer ihåg första gången jag skulle gå in på stan själv efter att Max fötts, jag skulle klippa mig och vi hade räknat ut att det skulle fungera med mat och sovtider. Påvägen in till stan kände jag ett enormt tomrum, jag var halv, ingen mage, ingen bebis. Det var en hemsk känsla. I flera månader hade folk stirrat på mig med min enorma mage och sen tittade alla, kända som okända människor med stora ögon ner i vagnen på vårat lilla knyte. Men helt plötsligt kände man sig som ingen alls. Det var då, idag kan jag längta efter att få gå på stan helt själv och gömma mig mellan ställningar fulla med kläder och andra ting. Men så har jag även hunnit få distans mellan mig och Max, vårat band blir längre för var dag som går, men det betyder inte att det blir tunnare utan snarare starkare och av bättre kvalité.
  Var tog nu pappa Johan vägen i allt detta? Han var den som kunde hålla Max i timmar utan att Max blev ledsen, han luktade inte mat, vilket jag gjorde. Då var det jag som var avundsjuk på honom. I mina ögon var det Johan som gav Max kärlek och jag var bara mat. Nu vet jag att det inte är så, men när man sitter med strängdfyllda bröst och blödande bröstvårtor fulla med blåsor kan jag lova att jag gärna bytt med honom. Att vakna varje natt av att ha en helblöt säng var ingen höjdare det heller.

En annan tanke om manlig amning är att detta måste göra livet enklare för regnbågsfamiljer. Då en familj kanske består av två pappor, då måste detta vara helt toppen. Att inte behöva ta till ersättning bara för att dom måste utan då är det mer en fråga om valet, amma eller flaska.

Så nu följer jag med spänning denna kille som gett sig in i en tuff match, både mot omvärldens fördomar och sin egen kropp. Kör hårt säger jag!!

Jag ska bli en Agilitymorsa

2009-08-11 @ 11:21:48
Igår när Johan, Max och jag var på en liten utflykt till Kovik och Gnisvärd så försökte jag lära Max hur man rullar ner för en backe genom att själv göra det. Känner att han fattade galoppen och jag kände mig mer än nöjd där jag sitter med gräs i hela koftan, håret och klänningen. Men så ropar Johan att jag ska hjälpa Max som håller på att slå knut på sig själv. Då börjar vi diskutera begreppet Curlingföräldrar och att det är det sista jag strävar efter att bli. En förälder som hjälper sitt/sina barn innan dom en behöver hjälp, som sopar mattan innan det en finns problem. Jag lever mer för "trail and error" - försök och våga misslyckas. Men jag vågar ändå inte släppa honom helt vind för våg, av den enkla andledningen att han är ett barn och barn tar inte relevanta och genomtänkta beslut. Trots allt så finns det en anledning till varför man blir myndig först vid 18 års ålder och inte när man är tre år. Helt enkelt, vuxna ska fatta beslut åt barnen och då för barnets eget bästa. (inget nytt under solen)
  Och när vi stod där och pratade om hur man ska vara som förälder så kläcker jag "Jag vill va en agilitymorsa som håller mig i närheten och försöker styra och locka mina barn till att ta rätt väg, men ändå få dom att känna att det var dom själva som tog beslutet om vägen". Så vill jag vara i min roll som mamma.  En peppande, positiv (ingen lyssnar på negativa människor) och kärleksfull mamma som får min unge att vilja utveckas, vilja försöka och våga nya saker.
  Jag tror att vara förälder är det svåraste ledarskapet som finns, efter föräldraskapet kommer helt klart att leda en grupp med tonårstjejer... suck... Tillbaka till ämnet; Alla föräldrar vill självklart sina barns bästa. Och olika metoder funkar olika bra i olika familjer, konstigare än så är det inte. Det enda som är viktigt är att barnet blir lyckligt, jag kommer ihåg inne på BB när dom gjorde hörseltestet på Max och på det första örat gick det snabbt men på det andra tog det ganska lång tid innan resultatet kom, under tiden han man tänka massor med tankar; är han döv, kommer det innebära en massor med jobbiga sjukhusbesök, ja ni vet allt sånt... Men så kom resultatet och det såg fint ut. När vi gick tillbaka till rummet med knytet i famnen kom vi fram till att vi hade tänkt precis samma tankar och att bådas tankar hade slutat på samma sätt. Men vad spelar det för roll om ungen inte hör på ena örat, tänk om man där och då skulle få veta att han aldrig skulle få några kompisar, bli mobbad eller bara bli olycklig. DET hade krossat våra hjärtan.
  Så nu har vi världens chans att forma denna underbara unge till den medmänniska vi vill att han ska bli.

En liten Max på BB.
Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.

Hata fulla gubbar!

2009-08-01 @ 01:02:17
Ikväll var vi en sväng i tofta för att äta middag med min familj. Himla trevligt var det. Värre var det sen när vi skulle ner till panget för trubbadur kväll. Allt var fridens och Max hade tröttnat på att va i famnen så jag gick till det lite större öppna golvet så att han skulle få krypa där. Alla som gick förbi pratade med honom och så kommer en man, jag tittar på honom då han tittar på mig och jag säger tydligt, "du ser honom va?" och pekar på Max, jag upprepar samma ord men inser då att karln är dygrak och kommer krossa min son! Så precis när han ska trampa rätt på honom drar jag gubbfan i armen allt jag orkar, han vägde en bra bit över hundra och lång var han. Där stod vi. Jag i panik och han mumlade att allt var lugnt, SÅ FAN HELLER ATT DET VA, MIN SON HÖLL PÅ ATT KROSSAS AV DETTA ÄCKEL! Jag vågade inte släppa gubben men så gjorde jag en störtdykning och plockade upp Max. Gubbfan vinglade bort till baren och kvar stod jag knäckt av det som precis ägt rum. Hans vänner blev helt tysta men fortsatte strax sin fest. Man skulle kunna tro att det var ett gäng a-lagare men icke. För en ur detta lilla gäng var min gamla rektor på en förskola som jag jobbade på ett tag. Fy fan va jag hatar fulla människor och fulla gubbar! Jag lärde mig en läxa att aldrig någonsin mer sätta ner Max på golvet när det finns okända folk i samma rum.

Det gör ont att föda barn.

2009-07-29 @ 23:51:17
Ibland kan jag skratta för mig själv när jag träffar folk som tror att livet kommer bli lättare om de väljer snitt, att dom kommer slippa ha ont och att dom kommer ha kontroll över läget. Självklart ska jag inte svära mig fri från att jag inte kommer välja att snittas nästa gång, beroende på hur fort allt går eller snarare långsamt... Eller om jag i ren skräck under graviditeten kommer känna att jag inte vågar utsättas för samma tortyr igen. Men en sak är jag säker på och det är att snittet kommer inte att underlätta för mig efter att barnet kommit ut. Visst fasiken har man ont som faaan i baken efter att ha skitit ut en unge på 4,2 kg. Men jag tror inte att stygnen är så sköna heller. 
 
  Som förstföderska tror jag att man är naiv om föräldraskapet om man väljer snitt för att det gör mindre ont och man är rädd för smärta. Jag kan lova att den smärta man har under värkarbetet är inget att tala om mot när en lilla plutt slutar andas för en kort stund eller ens tanke på hur man själv skulle överleva om det hände ens guldklimp något. Varje dag är ett äventyr med ett barn, på gott och ont. Ibland vill man att det ska vara lite mindre äventyr, tex när knodden nu lärt sig klättra och tog sig upp för pallen själv imorse och ramla ner och slog sig så att man fick vagga och krama och sjunga och göra allt det där som står i ens makt för att få prinsen tyst och på en aningens bättre humör.

  Så som sagt det gör ont att föda barn, så jävla in ut i helvete ont gör det. Att man mitt i allt ber om en kniv så man kan få skära halsen av sig och när man inte får det så försöker man strypa sig själv med slangen till lustgasen. Som ni hör och förstår så är jag rätt värdelös på att förmedla den där lyckliga och euforiska delen av förlossningen men jag kan säga att inget i världen går upp emot att titta på den delen som Johan filmade när jag ringer på mitt i natten på förlossningen/bb, jag liksom hoppar av lycka och jag var så sjukt nervös på vad som skulle komma, det enda jag visste då var att det rann vatten utav bara helvete mellan min ben och "varför kom dom aldrig och öppna för, skulle jag föda på gatan eller vad fan hade dom tänkt??". Det blev ingen bebis på gatan utan i ett rum som vi kunde varenda centimeter på tillslut. I detta rum kom världens bästa a-unge ut, våran Max. 


 


Att inte ha koll är bland det bästa i livet.
För livet gör precis vad det vill med en iallafall.

Forts. Myter/Sanningar om förlossningar

2009-07-01 @ 00:12:12
Det slog mig att jag skulle lägga till några punkter som jag tycker hör till. Men än en gång vill bloggens etiska råd avråda känsliga läsare från att läsa även detta inlägg.

Myt eller sanning: Det gör ont att spricka.

Myt. Jag fick sy några stygn hit och dit och barnmorskan tittade mig mellan benen hela tiden och sa med stans gladaste röst att jag hade spruckit sååå fint. Jag forstod inte riktigt det där med att spricka fint. Ja ja. Själva sprickande kände jag inte av. Då dom drog ut Max med sugklocka och det var vidrigt i sig.

Myt eller sanning: Latensfasen var värst.

Myt och Sanning. När allt börjar så fint med att vattnet gått, har man adrenalin till månen, men när det har gått 24 timmar och det ännu inte hänt något och man bara har ont är det inte lika kul. Men helt klart så var det värsta när dom drog ut honom och dom klassiska 8-9 cm öppen pinan....


Myt eller sanning: Pappan får inte stanna kvar på bb och sova där.

Myt. Iaf när vi låg inne, Johan sov tom med mig på förlossningen. Men vi hade nog tur, för hela veckan vi låg inne var det lugna gatan där nere så vi njöt av ett eget rum.

Myt eller sanning: Vattnet luktar unket som fan och forsar värre än Niagarafallet.

Sanning. Iaf om ni frågar mig. Hos endel sipprar bara vattnet men för min del FORSADE det ur mig, dessutom luktade det instängt vatten i magen efter nio månader typ, hahaha!

Myt eller sanning: Man blir hemskickad direkt från BB.

Myt.
Allt som allt blev i där inne i nästan exakt en hel vecka, men så blev det inte en normal förlossning eftersom det kallas för "lång vattenavgång" och då ville dom ha ett litet öga på mig och Max.

Myt eller sanning: Jag skulle föda vaginalt igen vid nästa barn trots en jobbig förlossning.

Sanning.
För som dom säger så blir det inte samma sak andra gången och då bör det gå fortare, så den chansen tänker jag ge barnet, om jag inte skulle ändra med under graviditetens gång. Redan nu (ogravid) vånads jag typ varje dag för hur nästa förlossning kommer bli. Men det som gör att jag nu känner att jag en dag kommer våga satsa på en vaginal förlossning är att MVC har lovat att om det drar ut på tiden kommer det bli snitt. 

Myt eller sanning: Man är som lyckligast i livet när man nyligen fått barn.

Myt och Sanning.
För det första så är jag bara 26 år och kan inte redan svara på den frågan, men nog fan är man lycklig över att äntligen få träffa denna lilla krabat som man så länge längtat efter. Men allt är inte en dans på rosor. Själv fick jag gå flera gånger hos psykolog för att prata om förlossningen som blev så lyckad, förutom att Max mådde bra.

Myt eller sanning: Avslaget luktar lik och allt annat äckligt.

Sanning. Jo fy farao va det lukta illa. Men jag hade tur och slutade blöda efter tre veckor, har jag för mig.



Så nu har jag lagt till några till saker till listan.

God natt!

Myt/Sanning om förlossningar

2009-06-30 @ 21:43:34
Jag läste Ninas blogg och där hittade jag hennes syn på förlossningar och tänkte dela mig av mina. Så känsliga läsare bör inte läsa detta inlägg!!!




Myt eller sanning? Man blir gravid så fort det kommer in sperimer i kvinnan. På sin höjd tar det några månader att bli gravid, å efter det bör man börja oroa sig.

SANNING, iaf om ni frågar mig och Johan som inte ens hann lyfta på lakanen innan Max var på G. Ok, jag vet att det är lång ifrån alla som har det som vi haft det och jag kan lova att jag har i min lilla värld varit avis på alla som fått "göra barn", att få ta beslutet att NU vill vi försöka göra en egen knodd. Men jag är mer än glad som fått Max, han är ju trots allt det bästa som hänt oss.

Myt eller sanning? Det gör asont att föda, men man glömmer smärtan så fort barnet är ute.

Sanning och myt. 
Det var helt klart det sjukaste jag gjort i hela mitt liv. Det gjorde såååå sjukt ont, jag var helt säker på att jag aldrig skulle överleva det hela. Därför är det lika sjukt att när man får upp knodden på bröstet så infinner sig ett lugn som ingen människa kan beskriva, av lycka, trötthet och chock, "hur i helvete kunde det göra så ont och vad faaan var det som hände??" Men så håller inte alla på i 38 timmar heller.....   

Myt eller sanning? Det är svårt att föda, man fattar inte hur man ska krysta, andas, hur man ska använda lustgasen osv.

Sanning och Myt!
Krysteriet fattade jag inte eftersom det var noll kommunikationen mellan mig och barnmorskorna, undersköterskorna, samt läkaren. Lustgasen och jag fann varann direkt, hahaha! Nästa gång jag föder barn SKA jag ha lustgas från första värken, lustgas är livet! :-D Trots att jag spydde slut alla spypåsar så dom fick springa och hämta nya. Andningen gick fint hela första dygnet, körde hårt på profylaxandningen som vi övat på innan. 


Myt eller saning? Det gör ont att ta ryggmärgsbedövning och förlossningen avstannar då.

Myt. Inte ett jävla dugg om man jämnför med hur ont jag hade hela satans tiden i övrigt, minns inte ens att jag fick den. Så jag är nog inte rätt person till att svara på denna fråga, dessutom tog det mig något dygn för att fatta sen att den inte heller hade fungerat som den skulle, så de var bläää med det hela. Om förlossningen stannade av så kan jag ju bara säga att den var precis lika jobbig innan som efter (i min värld), hade igångsättningsdroppet på max redan innan.

Myt eller sanning? Blivande pappan kan inte göra så mycket under förlossningen och under barnets första tid. Då är det mamman som gäller.

Myt. Myt som fan. När Max väl kom ut sa jag hela tiden att det var Johan som födde fram honom. För i min värld gjorde han det, han kämpade som ett djur för att jag inte skulle ge upp, vilket var det enda jag ville de sista timmarna. På 38 timmar var han ifrån mig i tre minuter, för att köpa en macka. Annars fanns han vid min sida hela tiden, han hjälpte mig genom värkarna, skrattade med mig mellan värkarna och var det där stödet som varje kvinna skulle behöva när ett barn ska till världen. Sen var det hos Johan Max somnade om dagarna, inte hos mig. Johan gjorde verkligen med glädje allt som hör föräldraskapet till, varje blöja, promenad, kramar, amningshjälp. För när senila jag satt mig för att amma blev jag makalöst törstig och då kom Johan varje gång med ett stort glas vatten. Det är lycka.

Myt eller sanning? Det gör ont att amma.

Sanning och Myt.
JA i början, JA i slutet.... Men i mitten kändes det knappt något, utan det var en riktigt mysig stund. Jag upplevde himmelriket dagen efter jag fick medicin mot svampen som så elakt hoppade in i mina bröst så jag skrek och grät av smärta varje gång jag ammade. INTE KUL! Men varje gång jag ammar tänker jag hur bra det är för Max och då får det göra så ont de vill.


Myt eller sanning? Vissa har oturen att få hemorrojder eller andra besvär efter förlossningen.

Sanning. Ja, nog finns det bekymmer efter förlossningen.....

Barn tätt??

2009-06-14 @ 10:10:28
Till en början vill jag säga att jag är inte någon professor i familjekontruktioner eller liknade utan gillar bara att tänka mig in i olika situationer.

Till en början nr 2. Så är jag fullt medveten om att alla inte "beställer"  sina barn, för endel behöver man knappt fundera på att skaffa barn innan illamående, ömma bröst och trötthet är ett faktum. För andra tar det flera år innan det dyker upp ett plus på stickan. Men för dom som vill ha barn tätt och dessutom lyckas väntas en tuff småbarns tid men sen tror jag att det måste vara himla mysigt att ha barnen tätt i åldern då man kan göra så mycket mer med dom tillsammans, som att läsa samma bok för dom på kvällen, dom gillar samma typer av utflykter, eller bara det när man sitter hemma och pratar så är dom fortare på samma nivå. Även att man som förälder kan planera in läxor samtidigt och då göra det till en mysig stund, istället för att den ena av barnen "glöms bort". Själv tycker jag numera att läxor är grymt viktigt och kommer göra allt i min makt för att min ungar alltid ska ha gjort sina läxor. För med facit i hand förstår jag nu att det inte alls räckte med ett G  "och allt annat var bara toppen" som mina föräldrar sa när jag gick på högstadiet, det är där man lägger grunden för vilka betyg man ska gå ut gymnasiet med. Därför ska jag se till att oavsett vad Max och hans syskon säger om hur mycket han pluggat på så ska jag förhöra honom minst två dagar innan provet skrivs så det finns en chans att lära in det dom missat.
Åter till själva syskonstruktionen men tätt inpå. Kom att tänka på att det tidigare kanske lät som att det enda som är bra med att skaffa tätt är att man kan "smacka ihop" dom till en, men så menar jag absolut inte. Jag tror att då är det precis lika viktigt som om det är tio-femton år mellan barnen att man ändå tar sig tid med var barn för sig. Att varje barn får känna sig sedd. Men däremot tror jag inte på snacket om att man inte ska skaffa barn tätt för att det första barnet ska få tid för sig själv med föräldrarna, för då fattar jag inte varför man ska skaffa fler barn alls. Dom andra barnen kommer ju aldrig få denna chans och då är det orättvist mot dom.... Så jag säger istället, se varje barn för den person barnet är och älska och utvecklas tillsammans med det. Istället för att oroa sig för ordningen på barnen, var glad för att just dessa ungar kommit till en och lev med dem för det är dom värda och framförallt är man själv värd att se alla underbara stunder man kan ha tillsammans istället för att se allt man inte kan göra eller hur jobbigt saker blir. Saker blir precis så jobbigt som man vill att det ska bli, tycker man att det är jobbigt när dom små äter själv och det blir mat i hela köket så tro mig, det blir asjobbigt då att torka upp all kladdig blodpudding då, men om man ser istället den stunden man fick tillsammans vid bordet så gör det inte heller något att torka upp kladdet sen.
Eftersom jag inte har fler än ett barn kan jag inte heller svara på vilket som är "bäst", om det är att vänta eller om man pang på ska skaffa sin egen lilla hög av knoddar. Det enda jag tycker är att man ska som par ska vara överens om att man vill ha barn oavsett om det är första eller femte. Jag kan bli ledsen och besviken på hur lite makt mannen har när det kommer till ett av de största beslut man gör i livet. Men det kommer jag prata om en annan gång.
Syskon, är det en skyldighet till det första barnet? Inte fan är det det. Jag tror att om man inte vill som förälder ha mer än ett barn ska man inte skaffa fler heller. Men i min värld ska det finnas mer än ett barn i en familj. Jag jämför mig mer o mer med min egen mamma och inser att vilket sjukt stort jobb hon gjort för att få alla i våran familj att utvecklas och må bra. Jag önskar att jag får att över hennes styrka att orka vilja lyckas bli en så fullbordat bra mamma som hon blivit.
I våran familj är jag äldst, två och ett halvt år senare kom Julia, när jag skulle fylla sju kom Hanna och det är vi som är ungarna i våran familj. Julia o jag lekte jämt när vi var små. Visst var jag trött på henne när jag hade över någon kompis och vi lekte med våra dockor, men det var enkelt fixat, hon fick vara farmor som satt i ett hörn och hälsade på, hahaha.
Jag minns ännu den dagen när mamma och pappa berättade att vi skulle få ett syskon till, det var på en resa någonstans i landet och vi blev så glada att vi berättade det för alla där på resturangen. Det var ren lycka. Sen kom hon, lilla Hanna. Vi älskade henne och bråkade om vem som skulle få hjälpa till med blöjan o hålla henne. Hon blev en riktig lillasyster på alla sett. Det är kul att se tillbaka i livet och nu säga, shit va lamt livet hade varit om jag inte hade haft dessa två. Så för min del så vill jag självklart att vi ska någon gång ge Max syskon, iaf ett.
Undrar om jag sagt något vettigt alls, jaja. Jag fick iaf ventilera mina tankar lite om syskon.

För övrigt undrar jag om Julie har blivit storasyster eller hur det går för Jenny på andra sidan vattnet??? Hoppas den lilla vill stanna där inne ett tag till.

Barnvagnar

2009-06-03 @ 10:27:24

En sak som ofta fårvånar mig är hur marknaden för barnsaker ser ut och vem det är till för. Hur ska man som blivande förälder veta om man behöver en termometer till badbaljan eller om det bara är ännu en sak dom försöker lura på en för att tjäna pengar på människors ovetande. Igår läste jag en artikel i Vi Föräldrar om vagnar, eller snarare hur viktigt det är att barnet sitter emot föräldern och inte ifrån som flera vagnar är skapade idag. Dom hade flera olika punkter som visade på att det var bättre för barnet att sitta vänt mot föräldern bla för att känna trygghet genom att känna sig sedd, därmed faller även kommunikation in i bilden att skrämmande nog så pratar förälderar dubbel så mycket med barnet om det sitter vänt mot en. På en grupp av 20 barn så skrattade hälften av alla barnen som satt bakåtvänt under en promenad, men när samma grupp sen fick åka samma sväng fast framåt var det bara skrämmande nog en som skratta. Utöver detta somnar barnen lättare om dom sitter mot föräldern, vilket man kanske inte alltid uppskattar som förälder men det tyder ändå på att dom barnen är tryggare.
Det intressanta är varför man då överhuvudtaget tillverkar dessa vagnar där man inte har något val. Dom må va smidiga och dom coolaste vagnarna på marknaden, men det är väl inte bara för föräldern som man byggt dessa vagnar. Jag för min del upplever ofta att föräldrar glömmer varför dom är hemma om dagarna med sina små knoddar. Ofta kommer barnet i andrahand och det gör mig både arg och ledsen. Jag säger inte att jag är perfekt på något sätt alls, men för mig är det viktigt att Max blir stimulerad och mår bra, att han först och främst får göra saker som han tycker är kul om dagarna så får jag göra det jag gillar när det dyker upp tid. Just nu vill han helst bara gå med sin gåvagn, vilket kräver min fulla uppmärksamhet då han druttar omkull lite då o då, eller så vill han att vi ska "läsa" en bok, gärna den med Molly eller den med alla djur, då skrattar han högt. Tråkigt nog är klapp o klang slut för våren men annars är det något han verkligen gillar, jag med för den delen. Eller babysimmet, då vi verkligen utvecklas tillsammans som ett par, han och jag, han måste lita på mig och jag måste visa honom att jag litar på det vi gör och inte är rädd.
  Men allra bäst tycker han att livet är när han, jag och Johan ligger i sängen och busar, då är han som allra gladast.


Nyare inlägg