Vill bara tala om att jag nu för några timmar är uppbokad med denna lilla fining. Vi ska göra hemligheter på stan, bara han och jag. Lyllos mig som får vara själv med han för en stund.

 

För två sedan var jag rätt säker på att vi skaffat andra barnet för tätt, jag hade precis börjat skolan, Hugo krävde mer och mer, livet var allmänt skitjobbigt. Men idag är jag så stolt över att vi klarade oss igenom pluttetiden med två små, att vi nu är en enda stark familj som börjar dagen med att säga att vi älskar varandra, hur mycket vi skrattar ihop och allt sånt. Så nog var det tur att våran lillebror kom till oss när han kom. 

 

Detta kort gjorde jag till en vän som fyllt år, scraping är sååå kul! Dessutom gjorde min nya stämpel ett kanonintryck. Så grattis till mig och grattis till alla er som nu kommer få fina grattiskort av mig. :-D

 

 

 

Jag har börjat tänka på en sak, en sak som inte är vetenskapligt utan bara en tanke. När vi för fem år sedan väntade Max (jag var 25 år och Johan 23 år) var vi före de flesta av våra vänner. Ingen ifrågasatte varför vi valde att skaffa barn "tidigt", men det som märktes var att vi blev ensamma om våra upplevelser, utveckling, språnget in i familjelivet. Våra vänner hade inte kommit dit eller ens i närheten av en tanke på barn. Men vi fick nya vänner längs vägen som också väntade barn, som delade vårat oändliga intresse för allt som hör barn till. Men i samma veva insåg jag att när jag umgicks med mitt tjejgäng så pratade jag knappt om mina barn, det var för att jag visste att de inte förstod min kärlek och passion till dem. Att gråter de när jag lämnat dem på dagis så gråter jag när jag går därifrån, att skrattar dom så skrattar jag osv. 

Jag hade även räknat ut att när jag fyller 30 kommer det pluppa bebisar ur varenda mage jag tittar åt, och nog är det så alltid, varenda kotte väntar nu på att deras mirakel ska titta ut, den ena lyckligare än den andra, oroliga för allt, nyfikna, undran om ditt eller datt är normalt, kan verkligen bebisar sparka så hårt att njuren sprängs? Nu är det mig dom frågar, jag älskar frågorna och blir glad när de vänder sig till mig. Jag vill gärna vara ett stöd och ofta svarar jag att jag vet faktiskt inte, men oftast är det bara det att någon ska lyssna om ens oro. 

Men så finns det en sak som jag nu reagerat extra på. På dessa som nu inte valt, kunnat, lyckats eller velat skaffa barn nu i denna minut. Direkt ställer de sig som nu väntar barn samma fråga som jag och Johan ställde oss för fem år sedan, vad väntar dom på? Varför vill dom inte nu? Varför säga nej till det bästa livet kan erbjuda? Men med tiden har jag full förståelse till varför människor gör ett aktivt val till att inte ha barn, jag kan till och med beundras av de som gör detta val, att inte göra som alla andra bara för att man ska eller för att göra någon annan glad. Att inte respektera detta val är ogenomtänkt. Jag tycker att det är betydligt bättre att tänka igenom sitt eget liv och vill man inte vara förälder så är det viktigt att lyssna till sin egen röst än till alla andras. 

Något som jag tycker är trist är att det ska vara en öm tå hos många, att man inte ska kunna från "skulle ni vilja ha barn?" och kunna vänta sig ett svar, för trots allt skaffar de flesta barn. Att kunna säga att jo vi vill inget hellre, eller jo vi har försökt i två år nu, eller jo men min partner vill inte, eller jo, men jag kan inte få biologiska barn, eller nej, vi har bestämt oss för att vi vill leva utan barn. På samma sätt som missfall så borde det inte finnas någon skam över ens öde. Att våga visa sin omgivining att "såhär ser det ut hemma hos oss." Det värsta som kan hända är att någon annan förstår en lite bättre.

 

Att jag gjorde ett enastående bra val av att låta Johan planera hela min födelsedag var det ingen tvivel om. Han fixade en kanondag från början till slut. Men presenter, sång och blommor på sängen, världens godaste frukost. Fika med morfar, mamma och pappa. Självklart firade vi att de varit föräldrar i 30 år också. Sen åt vi middag, med skaldjur av alla dess sorter, champange, godricka och en massor av skratt. Helt enkelt min dag var perfekt, 

TACK JOHAN FÖR ATT DU ÄR DEN DU ÄR!

 

 

För 30 år sedan i den lilla men ack så vackra staden Visby föddes en iskall januari två små töjsar som skulle till att finnas för varandras sida i 30 år. Annie som min coola vän i de blå glasögonen heter föddes när mina föräldrar lämnade BB och våra mammor hamnade i samma BVC samt att vi bodde i samma kvarter så det var inte konstigt att vi blev bästa vänner med en gång. Vi lekte jämt, min lillasyster Julia fick också vara med men när jag och Annie var mammor till våra dockor fick Julia hålla till godo med att vara "farmor". När jag var fem år flyttade jag till huset några kilometer bort, därefter flyttade även Annie. Vi brevväxlade och ringde varandra ofta. Inte förän högstadiet skulle vi länkas samman på samma skola. Vi började umgås mer igen och vi drog även med våra nyfunna vänner längs vägen, Cattis, Jeanette och Elsa. Vi hade kul ihop, lagade mat, såg filmer, reste till Stockholm, lekte mörkerkurragömma och hittade på massor med skoj. 

Trots att det kan ta lång tid mellan vi ses nu när det är ett hav mellan oss märks det att vi har en naturlig närhet mellan varandra, vi plockar upp vilket ämne som helst och vi slutar sällan vid samma ämne som vi börjat vid. En fin egenskap som min fina vän har är att hon är otroligt intelligent, jag lär mig alltid en massor av nytt i hennes närvaro. 

   När jag nu skulle stå brud var det självklart att jag ville ha henne vid min sida, så hon och Cattis var fantastiska då de fanns vid min sida. Kunde inte ha valt några bättre tärnor, dom förgyllde min dag med champange, lyxchoklad och en trygghet som var oslagbar.

  

 

Jag minns en dikt som Annie en gång i tiden skrev till mig när jag tror att jag fylle 15 år. "Clara, killar kommer, killar går men våran vänskap den består, minst i 15 år till." Och nu har dessa 15 åren gått och vi har ännu varandra och jag är övertygad om att vi kommer ha minst 30 år till tillsammans, men med nya äventyr, nya utmaningar och som sagt en fortsatt trygghet i varandra. 

 

 

 

 

Imorgon byter jag tiotal i livet. Dags att bli 30 bast, vuxen, fortsättning på livet. Men vad har jag varit med om de senaste tio åren? En hel del måste jag säga och det lär nog när livet vara över vara den perioden som jag kommer minnas mest. 

 

Så här kommer några av de saker som har hänt i min tidslinje under senaste tio åren:

 

20 år: Jag var tillsammans med en kille som hette Niklas. Vi hade flyttat ihop strax efter att jag tagit studenten och jag jobbade på Suderbys Herrgård. Den hösten fick jag kikhosta och hela hösten hostade jag bort....

 

21 år: Jag började jobba som vikarie på skolor och dagis och fick ganska snabbt mitt bästa vick som idrottslärare på Romaskolan. Jag stormtrivdes men kan inte idag förstå att jag fixade det så bra som jag gjorde. Jag satte betyg på nior, lärde mig massor om mig själv och njöt av mitt jobb, det passade mig perfekt. (skulle än idag kunna tänka mig jobba som idrottslärare, men det är få skolor som har samma förutsättningar som just Romaskolan med bad varje vecka, samma utomhusmöjligheter och naturen nära inpå.

Den sommaren delade jag och Niklas på oss, jag bodde kvar i lägenheten, fick vikariatet förlängt året ut och shoppade upp hela lönen.... Ung och dum....

 

22 år: Vikarierade jag runt på förskolor och skolor. Tränade och trivdes med livet. Efter sommaren fick jag ett nytt långvick på förskolan Spunken i Vänge. Körde upp halva lönen, men det var skönt att ha ett långvick igen. Jag trivdes och tiden gick. Jag fick förfrågan om att leda ett cheerleadergäng som underhöll på Visby Ladies matcher. Om jag säger såhär, hur många SM guld har har Visby Ladies och vilket år togs det, hihihi. Helt allvarligt var det helt hopplöst att leda ett gäng gymnasietjejer och våran prestation var många gånger under all kritik. Men nog var det kul när guldet togs.

 

23 år: Jag började läsa på komvux, tränade som en galning och var i toppform kan man verkligen säga. I samma veva som jag började skolan och insåg att livet som singel var toppen så stod han där en natt på Munkens dansgolv en iskall natt i februari när jag och Petra firade ett prov som vi slitit våra hår över. Han jag träffade var nybliven singel och var inte på jakt efter något förhållade så trots att båda ville vara singlar insåg vi fort att vi hörde samman och när kärlek ropar ska man svara. Ett halvår senare flyttade han in hos mig.

 

24 år: Det visade att vi gjorde rätt när vi hittade varandra för den 1 september förlovade vi oss. Vi ville leva tillsammans. Jag fortsatte på Komvux, insåg hur otroligt kul det kan vara att lära sig saker och att det finns bra lärare. Den nyårsafton kom nyheten att vi skulle bli föräldrar.

 

25 år: Jag blev för första gången mamma, den 26 augusti föddes våran Max. Sen började ett liv jag aldrig kunnat ana. Ett liv med hjärtat utanpå kroppen, med svamp i brösten, med en bebis som hade problem med andningen, med förlossningsdepression ja säg det som vi inte hade. Men ändå älskade jag livet som mamma, jag blev harmonisk på ett sätt som jag aldrig tidigare varit. Vi njöt av det vi hade.

 

26 år: Jag var mammaledig, umgicks med vänner, gick på klapp och klang och allt som tillhör hemmalivet till. Vi åkte till Turkiet på semester jag, Johan och Max. Under hösten blev jag gravid igen.

 

27 år: Jag och Johan köpte våran första gemensamma bostad. Jag blev mamma igen den 24 juni genom kjesarsnitt kom våran lillebror Hugo till världen. Den sommaren satt jag och Hugo i en brassestol under en filt och parasoll på Tofta strand medan mina föräldrar och Johan lekte med Max. Så långt gick det bra, men sen kom hösten och vardagsrutinerna som tog knäcken på mig när Hugo sov oroligt. Livet med två små var en utmaning, men jag och Johan höll oss starka genom det hela. 

 

28 år: Samma vecka som jag fyllde 28 började jag läsa till sjuksköterska på KI. Jag hade inte tidigare varit ifrån familjen och då skulle jag vara borta en hel vecka. Men det gick och sen var studentlivet igång, tillsammans med en bebis på 6 månader och en vild tvååring, den sommaren var jag som en urvriden gammal disktrasa. Hösten blev bättre, Hugo började på dagis och vi fick rutin på livet.

 

29 år: Började värdelöst med en praktik som var fruktansvärd på många sätt. Men till sommaren fick jag mitt drömsommarjobb, på förlossningen, BB och gyn. Äntligen fick jag in en fot och fick andas den luft jag drömt om så länge. Den 1 september blev jag Johans fru och han min man och livet har aldrig varit så bra som hela den hösten. Vi åkte till Rhodos på bröllopsresa direkt tillsammans med barnen. Jag gjorde om praktiken och fick två underbara handledare och sen fick jag möjligheten att jobba på olika vårdavdelningar som undersköterska och bara utvecklas. 

 

30 år: Ja, vad detta år kommer ha att bjuda på har jag ingen aning om men jag känner ända ut i tårna att det kommer bli ett förbannat bra år. Ett år med mycket kärlek och känner jag mig och Johan rätt kommer vi säkert hitta på en hel del. ;-)

 

 

 

Efter bröllopet satt vi med mängder av bilder som vi ville göra något av. Så jag satte ihop mitt livs största fotobok, 72 sidor allt som allt och stor är den. Eftersom sidorna är tåliga kan vi se i den tillsammans med barnen utan att vara oroliga för att den ska gå sönder. Ett riktigt bra tips för olika stunder, dagar, resor som man vill minnas. Jag beställer via http://www.fujidirekt.se/ och har alltid varit lika nöjd med resultatet.

 

Här gick man och gifte sig med någon som man trodde att man kände utan och innan, som man visste allt om, men han överraskar gång på gång. Nu senast visade det sig att han är sju jäkla karl till att göra snölyktor! Det ni! Finare snölykta har jag aldrig skådat! Dock är han relativt kass på att göra snögubbar men där har jag talang så man skulle kunna kalla oss jing och jang. 

 

För övrigt äääääälskar jag snön som faller utanför fönstret. Så jäkla vackert!

 

Igår kom min beställning från Panduro och jag blev som ett barn på julafton. Så himla kul! Jag insåg att scraping är samma idag som stickning var förr, ett avkopplande sett där man producerar något. 

Så igår blev det några grattiskort till vänner som fyllt och fyller år. 

 

Under julen passade vi på att fixa lite ordning och reda i förrådet som var mer utav en soptipp innan. Målet var att det inte skulle kosta speciellt mycket men ändå piffas till. Så vi plockade ut mer eller mindre allt som behövdes, spacklade igen hålen i väggarna och målade allt på nytt, bytte ut en ranglig hylla mot två ordentliga hyllplan. Allt packades ner i kartonger och vips, klart! Så istället för att sucka varje gång dammsugaren ska fram är det numer trivsamt att vara där inne.

 

Jag skrev läkemedelsberäkningstentan innan jul och igår fick jag svaret, JAG KLARADE DEN!!! Jag är så lättad och stolt över mig själv! Så på fredag ska det firas må ni tro, då ska jag ut med ett gäng andra härliga tjejer och fira en vän som fyllt år. Så nu flyger jag omkring med samma känsla i magen som när vi gifte oss, världens bästa känsla. 

 

 

 

Jo då, jag var bara sinnessjukt trött imorse när jag skrev förra inlägget, hela familjen sov så gott och jag hade precis somnat . Låg och vred på mig hela natten, var rädd för att jag inte skulle vakna i tid, kudden var oskön, Johan som aldrig annars snarkar snarkade såklart, knät värkte och ja det var en usel natt. 

Men sen tog jag en promenad till sjukhuset med Winnerbäck i öronen. Då vände det hela. Dagen sprang iväg och vips så var den introduktionen över. Knät är än sämre.... Och imorgon ska jag stå på egna ben på en avdelning som jag inte alls känner mig hemma vid. Men det ska nog gå bra. 

 

Vi (Johan) håller på att piffa till förrådet och nog är han duktig min karl. Det var tänkt att vi skulle göra det tillsammans men nu när det blev jobb för min del har han tagit sig an det hela och han gör det så snyggt! Förrådet har alltid varit "härslängerviinalltsomviinteharnågonplatsförjustnu........." därför känns det nu skönt att det äntligen blir lite harmoni där inne. 

 

Nu när allt bara är grått, slabbigt och åter ett skitväder ute känns det riktigt fint att veta att det väntar en resa denna vår till värmen. Tittade på korten från Rhodos och jag är glad att vi åkte alla fyra, att vi fick några dagar i paradiset. 

 

Något som blivit en tradition är att familjen Ruthström kommer hem till oss på nyårsafton och äter och umgås med oss och sen står vi på våran parkering och tittar på alla raketer såklart. Men i år utvecklade vi det hela med att de sov över så det blev även frukost tillsammans idag. Våra makalösa ungar var vakna till tolvslaget och sen somnade de vid 00:45 och sov till strax innan nio. Man får vara tacksam för de små mirakel som faktiskt sker!

 

Igår fixade jag och Johan med maten från förmiddagen ända till en halvtimma innan de kom. Men gott blev det! Vi bjöd på fisksoppa med saffran och hemmagjord aioli och sen blev det chokladmousse mfl till efterrätt.

Allt var både gott och trevligt. 

 

Så nu ligger familjen i soffan och bara kramas och slötittar på barnprogram, precis lagom nivå för denna dag.