Är att få äta sockervadd tillsammans med Max på Gröna Lund, få åka karuseller och inte stressa. Att bara kunna vara där man är och inte behöver tänka på allt som behöver göras som tentor, sömnlösa nätter, böcker som står och samlar damm i bokhyllan istället för att dom har blivit lästa osv.

   Nej, det är på tok förlite sockervadd i livet helt enkelt!

Men ikväll startas en sats med surdegsbröd och det är inte så dumt det heller, för imorgon är hela familjen ledig (förutom jag som ska på handledning en stund på förmiddagen) för att fira Johan som fyller år men även för att bara få ha en dag i lugn och ro tillsammans. Tur att jag för en gångs skull känner att jag ligger i framkant med plugget. Men det är nog just bara för att det är så kul. Den psykiskt sjuka människan är så spännande, fascinerande och konstig att man kan inget annat än vilja veta mer om den, få kunskap, förstå vad det är som händer i kroppen och hur konstigt saker och ting kan bli när allt inte kopplar rätt så att säga. Men även se vad som kan hända med en människa när någon tar sig friheter utöver någon annans liv utan att man är med på det. Att laga en arm kräver talang och kunskap men att behandla en disfunktionell självkänsla är imponerande! (om du frågar mig ;-))

 

Det sägs att det är farligt att leva i det förflutna, men en dag är minnen allt vi har kvar (om vi inte blir dementa innan kroppen givit upp). Så en sak jag tänker göra när jag blir skruttgammal är att tapetsera alla väggar med foton, minnen, känslor. För tänk va mycket vi har varit med om den dag när benen inte bär oss lägre, men då ska jag iaf minnas tillbaka och njuta av allt kul vi hittat på. Känna sommaren trots minusgrader, känna smaken av smörbullar trots att det enda som serveras är en torr kanellängd, känna glädjen i att få ha äran att få vara mamma åt två underbara individer.

 

Ja så är det, vi ska flytta. OM vi får våran lägenhet såld. Så nu håller vi tummarna för att detta går vägen! Klicka på bilderna för att komma till hemnets sida där det finns fler bilder. 

 

Jag älskar den här lilla gobiten!

 

När jag nu fyllde 30 år så hade Johan överraskat med att göra en chokladtårta som var den godaste chokladtårta jag någonsin ätit, den hade allt. Och nu frågade jag han om han har sparat receptet på mästerverket och då slänger han ur sig att han inte hade något recept utan hade hittat på den helt själv! Snacka om att han imponerar den mannen!

 

Här har ni Hugos lilla rum, han älskar det. Speciellt det lilla bordet där han kan ställa sina saker och leka med dem.

 

Att det varit tyst på bloggen nu beror på många saker, jag har VFU inom psykiatrin och jag bara älskar det! Jag lär mig så otroligt mycket nytt om mig själv och min syn på människor, hur jag har vänt som en panka över min syn på missbrukare, numera tycker jag synd om dem, det är sorligt att deras enda liv här på jorden går åt till stor del att skaffa knark..... Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om min lilla hemlighet. Och bara för att göra er extra nyfikna så tänker jag suga på den karamellen lite extra. Tihi!

Men snart så kommer jag avslöjade det, jag lovar! :-)

 

En annan sak som är underbarare än någonsin så är det Max och Hugo. Dom skojar, pysslar, pusslar, pratar och utvecklas till underbara individer! I fredags hade Hugo ramlat illa på dagis så dom ringde och meddelade att han behövde kollas till på sjukhus. Han hade fått ett jack i hakan och blödde ordentligt. Mitt hjärta stannade när jag tog emot samtalet. Eftersom jag då var på BUP sprang jag direkt ner till akuten för att möta upp Johan och han. Det räckte med att tejpa ihop det men mitt mammahjärta var som en hård klump hela den eftermiddagen, bara tanken om att han hade kunnat skadat sig riktigt illa gjorde mig svimfärdig. 

Jag kan inte annat än känna mig urstolt över att få leva tillsammans med dessa busungar!

 

Idag är det sju intensiva, härliga, spännande år sedan han stod där med en ros i sin hand i min trappa. Han fick mitt hjärta från den dagen och för alltid. Mannen som får mig att skratta, att orka gå vidare när allt känns hopplöst, som stoppar om mig kväll efter kväll när jag somnat i hans famn i soffan, som bygger sina drömmar tillsammans med mig.  Mannen som är pappa till våra barn och även min make, som jag skrivit på papper om att älska tills döden skiljer oss åt.

Jag älskar dig Johan!

 

 

 

Skryt luktar illa heter det, men mina bullar luktar himmelskt! Härom dagen tänkte jag göra bullar med barnen, ett nytt recept. Det stod att det skulle ta fyra timmar från början till slut..... Nja.... Det blev så att barnen blev lovade att få varsin bulle till frukost, de tog en himla tid må jag säga, men så goda som de blev så får dom ta hur lång tid som dom vill på sig. Vi gav några till fröknarna på dagis, dom blev glada när dom fick dom men var ännu gladare idag när dom undrade hur jag gjort dom. Så inte undra på att jag blev lite stolt över mina bullar.

Min största kritiker av alla är utan tvekan Hugo. Även han var helt salig över dessa bullar så nog kommer dom göras igen (dock tänker jag inte börja göra dom kl 16. ;-))

 

Jag som älskar vintern och när det är kallt har nu fått nog, jag behöver värme, sol,bad och bara ha det gott....