Nu är vi igång, vi flyttar kartonger, prylar, kläder osv för nu är H U S E T vårat!! Det känns magiskt, tänk att vi har ett hus! Det känns så bra så det är inte klokt! Så nu vet ni vad jag sysslar med den kommande tiden. :-)

 

Detta blir ännu en ny fas i mitt och Johans liv. Och jag kan stolt berätta att det har inte gått en dag då jag ångrat att vi sa "ja" till varann. Så att vi nu flyttar till huset känns som det mest naturliga i världen. Nu ska vi bara komma på plats och återgå till ett normalt liv som inte består av att man lever i flyttkartonger.

 

 

Vi fick reda på det nu på morgonen att ett barn som går på barnens avdelning på dagis har somnat in. Han hade en mycket ovanlig sjukdom och var sällan på dagis, men både Max och Hugo gillade honom och det kommer kännas tomt och konstigt nu trots att han inte varit där lika mycket som alla andra barn. Familjen bor ganska nära oss så jag tänkte att vi går dit med teckningar som Max och Hugo får rita till dem. Jag har letat under morgonen efter ett enda ljus som barnen kan tända för honom men allt är ju nerpackat nu........

Så idag finns våra tankar hos denna stackars stackars familj och vi lider så otroligt mycket med dem, att förlora sitt barn är det absolut värsta jag kan tänka mig spelar ingen roll om barnet är friskt eller inte, ens barn är och förblir alltid ens allt.

 

I fredags efter träningen stod jag i duschen och skulle sträcka mig efter handduken.... Då small det ett skott i min nacke och jag kunde knappt lyfta armarna..... Sen dess har det gjort satans jävla skitont i nacken och jag fick kolla upp det i lördags på jourmottagningen. Ett förbannat ryggskott så jag försöker röra på mig och käkar nu smärtis dygnet runt för att bli bra så fort det bara går..... Suck..... 

   Sen vart det lördag. Jag och Max upptäckte att han på eftermiddagen fått vattkoppor, inte så många men dom fanns där... Detta innebär att det kaotiskta flyttstädet som vi höll på med kunde läggas ner med en gång och ett lugn infann sig. Då vattkoppor innebär att Johan nu kommer vara hemma med barnen hela veckan och därmed finns tid och packa allt eftersom. För er som undrar är Max pigg och glad, beklagar sig knappt över att det kliar och vi har nu bytt namn på honom till "Pricken". Hugo har ännu inte visat några tecken på prickar men är lite ur form till och från så vi får väl se var det bär vägen.

   På fredag är det dags att skriva på de sista papprerna på huset och få nycklarna. Det känns magiskt. Tänk att vårat hus står nu och väntar på att vi ska flytta in och göra det till vårat hem. 

   Imorgon börjar jag andra veckan på min praktik, ska bli trevligt och jag ser fram emot det, dock hoppas jag att dagarna inte kommer bli fysiskt tunga eftersom att nacken är som den är. Men det ska nog gå bra. Det roliga är att man vet aldrig vad dagen kommer bjuda på.

   Idag har jag varit på teater med min pappa och mina föräldrars kompisgäng, mamma övergav sin biljett till mig då hon åkte till Stockholm så då fick jag äran att gå med och kulturera mig. Jag älskar teater så jag behövde inte direkt övertalas för att ta över biljetten. Därefter följde pappa med hem till vårat stökiga hem och åt fisksoppa. 

   Idag har vi även ägnat största delen av dagen åt tvätt, snarare 12 fulla maskiner, allt från mattor, gardiner, vinterjackor, täcken, kuddar, ja snudd på allt i textilväg som vi äger. Vill ha allt rent när vi kommer till huset från början. 

 

Men bäst den helg har helt klart varit att våren äntligen kommit till ön, det är varmt ute och det gör att jag glömmer smärtan i nacken iaf liiiite. 

 

Där fick ni en ordentlig redovisning av våran helg, hoppas att ni haft det fint ni med (utan nackvärk)!

 

 

 

Nu när jag har sådär fåningt mycket att göra så är jag överlycklig för att jag har min Johan som sköter barnen, maten, packning inför flytten och dessutom är en fantastisk livskärlek. Så medan jag lyssnar på föreläsningar eller är på VFU fixar han allt detta, det gör att istället för att stressa ihjäl mig över allt som ska göras litar jag på att vi tillsammans löser livet. Jag skulle till och med säga att vi löser livet med guldkant, vi vågar känna saker, bemöta problem och det bästa av allt är att jag är så galet kär i denna karl och han i mig. 

   Så om någon skulle fråga mig om vad jag tror är det som gör att man överlever två små barn, flytt, skola, jobb och allt annat som hör livet till som familj så tror jag det är att man måste acceptera och respektera varandra varje dag. Att börja varje dag med en puss, oavsett hur aptrött man är efter att han legat hela familjen i sängen och trängts så ger en puss en nystart för dagen. Och slutligen, SKRATTA, ha kul tillsammans så ofta det bara går.

Vi lever numera i kartonger upp över öronen. Men det går bra. Än så länge. Planen är att ta lite varje dag och att när barnen är vakna packar vi alla tillsammans. Reflekterar över vad vi har i hemmet och allt kul vi varit med om. Men vi känner alla nu att vi verkligen längtar till huset trots att det kommer innebära att det kommer kräva massor av tid av oss för att få det mysigt. Men det får det vara värt och vi har inte brottom. 

Vi har gjort en kalender där vi varje dag sätter ett kryss och vi känner hur vi kommer närmare huset hela tiden. 

 

Samtidigt har jag nu dubbelt upp i skolan och jag är redan trött. Jag är på VC, såklart spännande men jag märker på kroppen att det är mycket nu. Allt tar tid, skolan, hemmet, familjen och jag själv. Denna vecka får jag dra ner på träningen men ikväll ska jag faktiskt ta mig iväg och röra på mig. Det är viktigt för att orka med resten och slippa ont i nacke och rygg. Men det är som jag brukar säga när det är mycket "överlev det!" så det är väl bara till att fortsätta köra på.

 

Det fina med omeletter är att man utveckla dom till det oändliga, så dom passar både frukost och övriga mål. Detta är en omelett som är en klar favorit. Den är så god så den är perfekt även som helgmiddag.

 

3 ägg som jag steker på först på ena sidan, när jag vänder den slänger jag direkt på fyllningen.

 

Fyllning (allt är efter behag):

Svarta oliver

Pesto

Brieost

Salami

Lite riven ost

 

Här sitter jag mitt i föreläsningen om kvinnosjukdomar och drömmer om att baka maränger. Det var så himla länge sedan sist, får nog ta och göra det snart igen. Sen drömmer jag om flytten, hur fint och underbart och allt det där det kommer va i vårat fina stora hus. Hur vi kommer trivas, bli harmoniska som aldrig förr, vi ska skratta hela dagarna och hakuna matata ska regera. Inga sömnproblem eller skoskav kommer finnas och vi kommer vara så förbannat lyckliga. Eller så är jag faktiskt himla nöjd om om vi fortsätter må som vi mår nu och lever som vi gör nu. Men nog längtar jag dit nu må ni tro.

 

Jag äter ofta omelett till frukost, det går snabbt och man står sig länge. Ofta blir det bara med ost och skinka. Som idag.  Omelett är något som hela familjen gärna äter till frukost, barnen kallar det pizzaomelett och man märker på dom att dom blir mätta på ett bra sätt. Så 

 

Äntligen ska vi läsa en kurs som tilltalar mig. Det vill säga Vård av barn och vuxna inom öppenvård och hemsjukvård 13,5hp. Hemsjukvården är väl inget jag hoppar högt över, men äntligen handlar det om barn! Så det är med största glädje jag nu kastar mig in i kursen trots att jag vet redan nu att nästa vecka kommer bli lite utav ett helvete eftersom jag då kommer börja min VFU en vecka tidigare än de andra i klassen för att få ihop flytten osv. Detta innebär att jag kommer plugga dubbelt hela nästa vecka, 80 timmar.... Men jag ska väl överleva även det. ;-)

 

Under veckan har folk, vänner och bekanta kommit fram till mig och frågat om de kan få köpa ett bröd av mig. Jag blir lika glad varje gång måste jag erkänna! Jag blir nog lika glad över att andra uppskattar mina bröd som jag blir glad över att få baka ännu mera! Så nu har jag satt igång en ny grund så nu ska det bakas igen. 

 

Jag och min fina fina fina underbara klänning ska skiljas. Jag kommer aldrig någonsin mer har behov av den, den har gjort sitt i mina händer så jag tänkte att nu får någon annan chansen att ha den på sin stora dag. För nu känns det bara trist att den hänger i sin garderob för att inte bli förstörd. Då är det bättre att någon annan får glädjas med den. Så vill du eller någon du vet köpa min klänning så är det bara att höra av sig. Den finns även på blocket.

 

Just nu säger jag suck, stön och blä på alla er föräldrar som har era barn hemma från dagis då det är ytterst uppenbart att barnet har tex vattkoppor. Detta helt enkelt för att dagis inte tar emot sjuka barn. Istället möter jag föräldrar och dessa sjuka barn på allmänna platser som bibliotek och lekplatser där det kryllar av ungar och små bebisar. 

Jag förstår absolut att det kyper i kroppen när man varit hemma ett tag och man tittat på varenda barnfilm som existerar och bråkat om mediciner hit och dit dygnet runt. Men det ger fan ingen ursäkt till att sen pallra sig iväg och smitta andra som INTE på något sett bett om dessa virus. Jag vet precis hur och när vattkoppor smittar och att man får det oftast när man minst anar, men man behöver inte utmana ödet i onödan om man inte som förälder tycker att det skulle passa sig just då med att bli smittade. Men för våran del så kommer flytten om ca en månad och får vi välja vill vi inte bli smittade nu! 

Skulle nu mina barn bli sjuka så är det så det är med det, de klassas nu som stora och skulle klara vattkoppor fint, värre är det för alla små bebisar som det faktiskt kryllar av på vårat bibliotek, dom klarar inte alls av detta virus lika bra som större barn utan kan faktiskt bli riktigt sjuka. Och då är min undran om det är så att dessa föräldrar som låter sina barn befinna sig på platser där andra barn finns endast tänker på sig själva? Oavsett om det är kräksjuka, vattkoppor, ögoninflammation eller vad som helst så tycker jag att det är respektlöst att låta dessa barn leka med andra barn på offentliga platser. Mina barn pratar gärna med andra barn när vi är iväg, jag blir alltid så glad när de knyter band om det så bara är för en kort stund med andra och dom har gärna kul med andra barn på lekplatser och osv. Detta är platser där barn ska kunna mötas, leka, utvecklas utan att de ska möta ungar fullproppade med alvedon för att hålla borta febern. Kan ni inte bara låta era barn vara sjuka och komma igen när dom är friska? 

 

 

Här är ett recpet som är mycket uppskattat, min mamma bjöd på det när hon fyllde 50 år och efter det har vi gjort det flertal gånger här hemma. Det är toppen att göra redan dagen innan så slipper man stå i matoset när gästerna kommer. Senast bytte vi ut kaprisen då vi inte är några större fan av det till miniinlagda gurkor. Men det kan man såklart göra som man vill. Blir det kött över går det bra att låta det stå i kylen några dagar sen har man lyxiga rester när det behagar. Serveras gärna tillsammans med potatisgratäng eller om man vill ha det LCHF går det fint med sparris som varit i ugnen en liten stund.