Ofta när man pratar med andra föräldrar om sjuka barn så är det alltid någon som klämmer ur sig "vilken tur att det inte är maginfluensa för det är iaf det värsta som finns!". Likaväl ser man då och då denna mening på Facebook. Och varje gång faller jag direkt in i samma tankar, att dessa föräldrar vet ingenting om hur det är att ha ett allvarligt sjukt barn.
Jag minns när Max föddes och han slutade att andas på nätterna, dagarna, i famnen, när han låg på skötbordet, i sängen ja precis överallt kunde det ska. De små lätta andetagen upphörde tills vi fick igång honom igen genom att lägga honom mot sig och skumpa och kladda honom i rumpan. Det var hemskt. Vi sov med ett öga stängt den första månaden tills vi blev inlagda på sjukhuset och man tittade igenom hela Max från topp till tå. Efter att man konstaterat att han hade mycket mjuka luftvägar som lätt föll ihop och orsakade luftstoppet, men ju större han blev desto starkare blev han och stoppen blev färre och färre och han var inte ens ett år när de var borta helt. Men jag kan ännu minnas skräcken mitt i natten när både jag och Johan flög upp när vi hörde hur han tystnat, hur paniken varje gång var ett faktum.
Därför vågar jag inte ens tänka på de föräldrar som har barn med cancer, hjärtsjukdomar eller andra överjävliga sjukdomar som man inte ens vågar tänka på, eller rent utav hur man överlever efter att ha förlorat det dyraste man har. Så att då säga att maginfluensa är det värsta som finns känns ren okunskap och som ett hån mot verkligheten.