Som är som alla andra familjer, men ändå inte. Vi älskar livet, älskar att känna livet. Max och jag brukar se varandra i ögonen och säga att "NU, nu är livet!", jag önskar att jag hade kunnat ta dem alla i mina händer, våra pass och sen bara åkt. Runt jorden och runt ön. För oftast räcker det att bara åka till havet för att man ska känna livet. Eller då när Hugo sjunger "akta dig" med de finaste tonerna som finns.
   Poängen är att våga göra saker, tusen gånger har vi sett framför oss att det skulle bli harmoniskt med en promenad längs havet och varje gång slutar det med att vi springer som galningar efter barnen för att dom inte ska gå rätt ut i havet (nu med overall på). Och först tänker jag att jag är konstig som aldrig lär mig att denna harmoniska stund inte kommer infinna sig, MEN jag lever på hoppet och önskan om att en dag så kommer det fungera och tills dess kommer vi fortsätta att jaga dom och vara svettiga efter denna harmoniska lugna fina härliga promenad. Jag tror att den dagen kommer infinna sig och jag är säker på att den dagen kommer jag och Johan stå där, titta på varandra och undra hur i hela friden det gick till....