Den finaste lilla Hugo jag vet, som nu lärt sig att gå in på toan, ta av sig kläderna, slänga blöjan och sätta på duschen själv. Han har blivit en alldeles egen liten person full av kärlek och hyss.


Och nu är den påväg bort igen, men vi har hunnit njuta av dess ljus. Till och med förra veckan när killarna låg dåliga tog vi oss ut kortare stunder. Man behöver luften och få röra lite på sig. Hugo satt mest i sin vagn och ville inte vara utan sin napp, vilket han inte får ha när han är frisk. Men är man sjuk så är man. Han och Max är riktiga utefilurer, så nu längtar vi efter våren och få åka ut till Toftaskogen och bara leka och va. Det ska bli extra kul denna vår med tanke på att Hugo nu går stadigt själv och kan gå "längre" streckor.
Just nu njuter jag av familjens närvaro mer än på länge, båda barnen utvecklas i rekordfart. Fulla av nya färdigheter som imponerar. Det är ännu mycket fart, brottning, bit och slag mellan dem så vi har börjat dela på dem för att de i lugn och ro ska kunna få visa sina fina sidor utan att det kommer en trottsig Lillebror som bits eller en Storebror som blir arg för att Lillebror inte förstår hans vilda lekar. Jag tänker lite som så, att dom har inte valt varandra och är dom inne i en period då dom bara sänker varandra är det bättre för alla om de får tid på olika håll. En grej som går förvånadsvärt bra är läggningen (som iochförsig aldrig varit något problem) som går som en dans. Varannan kväll läser jag och Johan saga för dem, Hugo i sin nya riktiga säng och Max i sin. När vi läst klart för Max får han välja en bok han vill titta i innan han somnar och Hugo stannar vi hos tills han sover. Allt detta går på ca 20 minuter! 20 minuter totalmys och effektiv läggning.
Något jag inte är van vid är att vara borta under dagar man vill vara extra mycket med familjen, förra veckan var det alla hjärtans dag och då jobbade jag, idag är det semlornas högtidsdag och då jobbar jag också. Jag vet att jag är larvig och att det är bara att vänja sig, MEN att jobba och inte få en krona för det i lön utan jag tar lån för det känns konstigt. Helt enkelt, jag är inte van. Det är kul att ha hand om patienterna när jag är där och få följa dem, få känna att jag faktiskt kan så mycket mer än vad jag själv tror. Det värsta är känslan av att bli bedömd på allt jag gör, det gör att jag blir nervös och glömmer, fumlar och blir inte mig själv när någon står och tittar på. Men det bästa är att jag har haft flera patienter som sagt rakt ut till mig när de åkt hem att jag är "en stolhet för sjukvården" "på helt rätt plats" och som en patient sa till en läkare under ett utskrivningssamtal "och då ska hålla hårt i denna tjej, hon är guld värd!" (många förstår nog inte att sjuksköterskor inte är assistenter till läkarna längre, men det är inte det som är det viktiga just nu.). Det gör mig varm i kroppen och då spelar det ingen roll att man jobbar gratis för en tid.


En helt underbar kille som nu kan tänka i flera led, uttrycka sina känslor i ord och fortfarande är min lilla skruttunge.