Den här hösten susade ifrån oss. Känns som det var nyssens som vi gifte oss, sa ja till varandra och sen hade våran makalösa kväll. Hur kul vi hade det på Rhodos, med bad hela dagarna och nu när man tittar ut är hela världen vit av snö. Hur snabbt kan tiden gå?!! Jag minns nätterna när Hugo sov i min armhåla och åt i princip hela tiden, hur Max klättrade på allt och gjorde mest allt med livet som insatts. Johan och jag orkade knappt titta på varandra, allt handlade om att överleva den tiden av sömnbrist och allt som ingår när man har 22 månader mellan barnen. Jag var ett vrak. Det är nog därför jag varje dag nu förvånas över hur fantastiskt livet är, hur trivsamt livet kan vara och att tiden är inte konstant. Och inte minst hur glad jag är att vi har barnen tätt och hur starka jag och Johan blev utmed det hela. Så till er andra föräldrar som sitter där med era små och tycker att livet är grått, står stilla och det enda i världen man längtar efter är att få sova så vill jag lova, det kommer vända och ni kommer stå där en dag som jag och säga "men det där var väl inte så farligt, ska vi ha en unge till?" (VIKTIGT, vi ska inte ha en unge till och har inga planer på det i nuläget)