De orden är stulna från min farbror Bill, när man känner livet i sig och man bara trivs med det som är så ska man inte ha det sämre än så, livet är för kort för det. Därför har vi nu haft två dagar i sommarstugan i Tofta. Fåglarna kvittrar, gården fagas tillsammans med mina föräldrar, barnen stortrivs och vi likaså. Det finns nog inget att klaga på, jag har tom pluggat två timmar idag. Life is gooooood. Att jag har mitt hjärta här ute är det ingen tvivel om, här försvinner alla krav, måsten och annat negativt. Vi skattar mer än vanligt, klurar över vilken skog vi ska välja att promenera i, är det förkylning eller hösnuva jag har, ska vi ha kaffe nu eller genast eller sen (det sista får stå för de övriga i gänget). Men dagens chock stod Max för, han chockade nog både oss, sig själv och inte minst sin kropp idag så det hette duga! Han tog av sig alla sina kläder på stranden och B A D A D E!! Den ungen är inte klok!

Jag är så sjukt duktig i skolan nu. Har skrivit ihop om alla sjukdomar nu, vilket blev närmare 70 sidor (dataskrivet, stl 12). Det är ju inte klokt! Jag och Andreas har jobbat på bra där kan jag lova! Så nu har vi börjat plugga in allt vi skrivit... Jisses.... Det lär ta sin lilla tid, men jag har dock en bra känsla i magen så det kommer nog gå vägen. Vi lämnade in våra arbeten som ska vara inne på onsdag för en timme sen. Himla skönt. Vi lämnade in farmakologitentan i god tid också som vi skrivit och klurat på. Hu va vi klurade ett tag, blev nästan lite galen.... Men som sagt, nu tar jag heeeeelg. Ska hämta killarna på dagis och sen gå en promenad till Träningscentret för dagens andra pass, spinning. Hur i hela friden tänkte jag där?? Jag är aptrött efter först en natt med båda barnen i våran säng och sen intensivplugg och lunchpass BodyPump.... Men dit ska jag och sätta mig på den där cykeln som Max skrattar åt, "den kan ju inte en åka någonstans".

Tänka sig vilken tur killarna har som har varandra, varje dag kramas de flera gånger. De skyddar varandra och de är måna om varandra (självklart kan de vara raka motsatsen också men det tar vi i ett annat inlägg).
Sen Hugo föddes har de börjat varje dag med att krama varandra, en lång varm kram. Jag och Johan får då så snällt titta på och vänta på att också få kramas.
Blir vi arga på någon av dem kommer genast den andra och vill kramas och trösta. De är helt fenomenala på att kramas, det är bara så och jag hoppas och önskar att det ska sitta i dem länge, länge.
När jag tog bilderna ovan hade Max somnat en eftermiddag på soffan och när jag ville att han skulle vakna, ville inte han det.... Då kröp Hugo i vanlig ordning upp, klappade på honom och kramades med han. Det är såna stunder som gör mig varm inombords.
Själv har jag alltid varit kramig av mig, så jag hoppas nu att denna kramkultur fortsätter (L Ä N G E).

I fredags var det maskerad på dagis. Vi lämnade en prinsessa och en nyckelpiga. Max var så fin i sin klänning och sitt hårspänne, han riktigt lyste. Hugo var en nyckelpiga som var bland det sötaste jag sett, tårarna rann när vi lämnade dem kan jag lova. Jag ville ha min prinsessa och nyckelpiga för mig själv.
Detta var Hugos första maskerad på dagis. Första gången Max var på en av dagis maskerader var han Herr Nilsson, Pippis apa, sötaste apan på planeten tellus.
  Men Hugo.... Han dansade runt i sin tyllkjol och var så stolt över sina vingar. Hela han är en underbar filur full av värme och bus.


Denna nyckelpiga är jag kär i.

Ikväll åkte vi till familjen Ruthström för att bli bjudna på skitgod mat, mycket prat och lek för barnen och soffhäng för mig. Våra familjer passar så bra ihop, Max och Ville trivs så bra i varandras sällskap och leker så fint numera och hugo lullar bara runt. Tror tom att han ropade Nina ett par gånger ute efter henne och inte tala om hans förälskelse i Märta, han kramade och kramade och kramade och hon skrattade, för det mesta... Så efter den skitgoda maten gick vi alla ut och lekte på en av de bästa tomter/lekplatser jag vet. Den har ju för fasen allt! Ungarna trivs och vi likaså. Och nästa onsdag är det våran tur att bjuda tillbaks och vi längtar redan efter våra vänner, hela högen.


Fyra fina barn en fin vårkväll.

Min lunchträning har blivit helig. Det fyller mig med energi av såväl passen som att folket som finns på Visby Träningscenter. Jag får prata lite strunt i några minuter med andra levandes människor och sen får jag röra på kroppen. Winn-Winn! Och idag var det Jacobs skitroliga spinningpass med frågesport.  Jag säger då bara det, den mannen är otrolig med sina frågor! Jag kan knappt en enda men jag sjunger desto mer. Det fina med det passet är att jag får så mycket extra med ork för att musiken är glad och trallvänlig, då glömmer jag det jobbiga, men det märks på kläderna att jag blir precis lika blöt som när jag tränat ett spinningpass som inte har tilltalande musik. Att kombinera det med några axel- och bicepsövningar i gymmet och inte att glömma mage. Då har jag fått med hela kroppen. Sen kommer jag tillbaka till mina böcker och datorn och kan fortsätta mitt hysteriska pluggande.

Idag ville jag utveckla min bakning med surdeg. Det är en perfekt syssla medan man pluggar, med tanke på att den står och vilar först två timmar sen en och en halv har jag mål med pluggnadet. Jag kan ju inte läsa om prostatahyperplasi en hela dag heller utan något kul vid sidan. ;-)

Idag ville jag utveckla min bakning med surdeg. Det är en perfekt syssla medan man pluggar, med tanke på att den står och vilar först två timmar sen en och en halv har jag mål med pluggnadet. Jag kan ju inte läsa om prostatahyperplasi en hela dag heller utan något kul vid sidan. ;-)

känslan av att få ha en nybakad liten människa sovandes på sitt bröst är magiskt. Idag skrev jag av mitt schema för sommaren, tänk att jag ska få jobba en hel sommar med att få dela andras lycka, men även de tunga bitar som det ibland kan innebära med att våga ta klivet och bli förälder. Nu ska jag få stötta mammor som har blödande bröstvårtor, helvetets eldar med sig på toabesöken och hormoner så det sprutar om det, men även få stötta pappor in till sina nya roller som världens viktigaste personer för någon som ännu mäter sin vikt i gram. Jag ser det som en stor ära att få finnas där för alla dessa blivandes och nyblivand föräldrar. Och jag hoppas att jag i augusti ska förstå hur i hela friden dessa ungar kommer ut. Två förlossningar har jag varit med om, en vaginal och ett snitt. Jag förstår fortfarande hur i hela friden Max kom ut, hur kan ynkliga tio centimeter räcka för att göra en kropp till två??? Men det är nog för att det kommer ut just små mirakel som det går.

Vissa tycker att det är solklart att lamm hör till påsken som julskinkan på julbordet. Själv är jag inget fan av lammkött men desto mer förälskad i lammungar, det är nog faktiskt det enda djuret som jag verkligen verkligen gillar, dom är söta, roliga och dom har inga klor och oftast så bits dom inte, dessutom gillar jag att dom bor i lada och inte inne i hus tillsammans med människor. Max hade väntat och väntat på att gammelmorfar Bengt skulle ringa och säga att ungarna hade kommit så vi skulle kunna åka ut och mysa med dem och igår ringde han, vi tog beslutet om att passa på med en gång. Som ni förstår är jag ingen djurälskare men det är mina barn, Hugo pussade lammungen på munnen, Max kramade den och lät ungarna snutta på hans fingrar. Trots att det var kallt så tårna förfrös märktes inte det förän vi åter satt i bilen för det kompenserades med hur varma vi var inombords av alla mysiga lammungar och hur Hugo härmade dem. Efter lammen skulle vi åka till nötkreaturen, modellen större djur..... Det fanns en lerpöl mellan lammen och bilen, den druttade Hugo omkull i så HELA han blev lerig, inklusive jag som tog upp han och bilen... Men med lammungar i sinnet gjorde det inget och vi åkte till kossorna och kalvarna. Vi hade turen som mötte på Mange som är bonden på gården och fick se på när han märkte en nyfödd kalv. Kalvarna var urfina, men kossorna...??? Jag kan utan problem erkänna att jag är rädd för dessa enorma köttkossor! Deras huvuden är smällstora och inte tala om kroppen! Men det är ändå mysigt att stå där och titta på dem och imponeras av hur Hugo imponeras av hur de låter och rör sig. Max som hela tiden annars undrar och pratar om hur och vad djur äter fick nu en fin lektion i detta. Slutligen tittade vi på fjolårskalvarna som stod och väntade på slakt. Då smög djurvännen fram i mig som sa att jag skulle öppna grinden åt dem och ropa "ni är fria kära kossor och tjurar, ni är fria!".... Jag sansade mig och insåg att det var nog bättre att låta allt ha sin gång.... 
  Väl hemma igen bjöd Johan på trerätters som var helt gudomligt gott allt ihop som ett litet avslut på denna svullande påsk av god mat, godis och allt annat som vi smällt i oss.


Hugo gillade fjolårskalvarna och Marianne fick driekt sällskap när vi kom till lammen.
Ska vi gissa på att lammet som står med bakdelen mot oss bär på tre små söta lammungar.

Den första september är jag ingen fröken längre utan fru. Jag och Johan ska gifta oss! Det hela började med den 11-11-11 då jag var lite putt på Johan för att han inte hade frågat, hur ofta får man chansen att fria till ett sådant datum och tror jag då friade till honom så sa han nej, precis som alla andra gånger jag frågat. Varje gång jag friat till honom har han svarat nej och sagt att han har velat fria till mig på sitt sätt, så jag hade sagt till han att jag skulle minsann också säga nej till honom den dagen han frågat mig, men..... Så var det lucia och Johan och jag lunchade på Wallers, därefter skulle vi passa på att gå en promenad innan det var dags för att åka och titta på våra små tomtar på dagis. Johan ville gå ner till strandpromenaden, men det blåste som vanligt, vattnet var isigt grönt, helt fantastiskt fint. När havet var som finast och vi stod där i lugn och ro började min mobil låta. Jag tog upp den och såg ett larm där det stod "nu händer det" och tittar upp på Johan med en frågandes blick. Han talade om att det var 2011-12-13 och klockan var 14:15 och 16 sekunder över gick han ner på knä framför mig och sa dom magiska orden och allt som jag dillat om att säga nej var som bortblåst. För där stod mannen jag älskar mer än allt annat på knä med en ring, det är klart man inte säger nej då! Såklart sa jag JA med tårarna rinnandes. På kvällen drack vi champange och gjorde fina räkmackor när småkillarna somnat. Detta datumet hade jag totalt missat och som den lilla datumnörd jag är så kan jag lova att han överträffade mig totalt där, min älskade blivande man.
 Därefter började planeringen på allvar. Det är mycket man ska ta ställning till! Och för det mesta är det kul. Att vigseln ska vara borglig var det inget tvivel om, Gud har inte funnits för oss tidigare så varför låta han stå i centrum för våran dag vore konstigt tyckte vi. Vi valde vigselförrättare och sen var det ju det lilla problemet var skulle vi vara då?? Ute? inne? ruin? Eftersom vi valde datumet 1 september (då har vi varit förlovade i fem år) så var vi medvetna om att vädret kommer spela stor roll och vi fick vi tipset av ett proffs att välja en plats inne för vigseln, för att slippa oroa oss ända fram tills vi står där och säger JA till varandra och så ville vi inte ha det så vi beslöt oss för att hitta en plats inomhus som passade oss. Lättare sagt än gjort. Det kryllar inte direkt av vackra rum som räcker för våran närmsta släkt och vänner... Men så slog det oss, Wisby Hotells vinterträdgård. Och så får det bli. Det är så himla fint där! Valet känns toppen.
  När vi bokat var middagen skulle vara så började vårat störta projekt.... Skriva inbjudningskorten, det tog oss tre månader innan de lades på postlådan... Hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så svårt att formulera sig rätt, få med det som är viktigt och få våra gäster att känna sig välkomna.
Klänning är inköpt med mina tärnor i Stockholm och den är helt underbar. Speciellt nu när jag gått ner mina tio kilon så börjar den bli riktigt riktigt fin. Jag är kär i den. De enda vars kläder som inte är färdiga nu är tärnornas, men det kan vi ta i sommar, till och med småkillarnas kostymer är köpta, helt makalöst söta!!
   Johans kläder kollade vi ut när han och jag var i Stockholm, inte helt oväntat är han ursnygg i sina kläder.

Så allt detta betyder att jag ska bli fru, Johans fru! Efter att jag svimmade i höstas och läkarna först trodde att jag fått en stroke fick vi upp ögonen för att livet kan ändras utan att man valt det och att vi nu är redo att ta det stora klivet till make och maka, trots allt har vi redan tagit det största klivet i livet, två gånger. Att ha barn är vad jag tror är den största prövningen i livet och detta känns som ett naturligt steg i livet. Hela familjen ska få samma efternamn. Det känns mysigt.

Jag kommer inte att skriva om all planering här på bloggen, tanken är att det ska bli överraskningar för gästerna på festen och alla ska inte veta allt innan. Och nu förstår ni varför jag inte skrivit på bloggen på senaste, vi har fullt upp att planera stort som smått. Men det känns som att vi är i lagom tid i planeringen och idag ska första mötet has med toastmadam och toastmaster min syster Julia och hennes Kalle, dom är toppen!

Men då vet ni att det kommer komma en ny kategori här på bloggen vid namn "bröllop" och att jag just nu svävar på moln.

Detta söta lilla par fick jag specialbeställt av Johan, min blivande make.

Efter att ha pluggar infernaliskt íntensivt denna vecka så har jag idag äran att kunna ha barnen hemma. Vi började dagen med att sätta igång två nya surdeg. Ett till lunchen, ska bli himla himla gott! För det är jag värd. Häromdagen lade jag ut på facebook att jag nu kämpat ner 10 kg på sex månader, det känns så bra! Och det tyckte tydligen alla andra också för över 60 (!) personer gillade det, jag höll på att smälla av, blev så in i vassen glad för att andra gillar mitt slit mot en nyttigare kropp. För trots allt har jag tränat som en galning och ätit tråkigt (nyttigt). Jag är ju en livsnjutare av Guds nåde som älskar allt gott, så här har det kämpats kan jag lova! Men det är så sant som det är sagt "ska man vara fin, får man lida pin". Att träna är mer än helt okej, jag snarare älskar det! Men kosten...... Så tråkigt att det inte är klokt! Dessutom sitter varenda gram på mig som klister, min kropp är så sjukt snål, vill aldrig tappa några gram sådär utan snarare hamstrar bara jag tittar på en kanelbulle.... Men nu har det gett resultat och jag är stolt! Men det är 5 kg kvar tills jag nått målet, men det får ta sin tid. Min tanke är ingen stress och press.
 Men nu är det påsk och hemmet är pyntat och likså barnen, med rosiga kinder och prickar är vi redo för dagens påskkärringsmarsch. Max är superladdad, Hugo tycker att kläderna är roliga men inte mer än så.

Vi kör all in på alla färger och pynt och barnen är så stolta över sitt egenplockna ris som tog oss två timmar att hitta.