Oftast tänker jag inte på mitt 20 cm långa ärr som pryder min mage. Det ärret som blev till när Hugo skulle komma till världen. Numera är det bara där, killar ibland men inte mer än så. Men så ikväll efter en promenad med familjen ute i storm så skulle jag gå på toa och då var det sådär mörklila som det blir när jag blir kall och jag mindes tillbaks till den dagen de plockade ut familjens Lillebror, det är den häftigaste stunden i mitt liv, den stunden när jag låg som Jesus på korset med öppen buk inför vilt främmandes människor som jag fick lita på till 100%. Det var stunden då vi blev fyra i familjen och jag har ALDRIG varit ledsen över mitt ärr, det enda jag kan känna mig ledsen över är hur usel jag är på att föda barn av egen maskin, så därför vänder det ändå tillbaka direkt och jag blir lycklig när jag ser ärret. Hade det inte varit där hade kanske inte Hugo, jag eller båda två inte levt idag. Vem vet? Så dessa 20 cm skapar endast lycka i mig och jag har liksom en tatuering ett minne från en av de bästa dagarna i mitt liv.