Suck, jag måste sluta klaga snart för jag känner inte igen mig själv längre..... Det är så tråkigt att klaga men när allt bara går emot en hela hela tiden vad gör man då?
Igår gick jag och la mig med två citodon och en bricanyl för att inte ha så förbannat ont i ryggen och för att förvärkarna skulle lugna ner sig. Det hjälpte till en början men sen var natten sig lik, sov som en kratta och mådde bara skit av citodonen. När morgonen väl kom hade Johan redan gått upp för att äta frukost så jag och Max vaknade samtidigt, han satte sig rak i rygg upp i sängen och jag som ännu var hög på tabletterna hann inte reagera på att han slängde sig rätt över magen med huvudet före. Jag skrek i högan sjy och Johan kom inspringande. Det gjorde så himla ont! För man blir lika rädd som det gör ont och därefter har jag haft lite förvärkar som varit jobbiga men tror att det är samma gamla visa.....

När vi skulle gå till dagis så regnade det som bara den och Max sa hela vägen "atten atten atten...." (vatten) han var så imponerad av att det regnade och vi gick där lyckliga över det sköna vädret, vilket det faktist var. Jag fick chansen att lufta genom hjärnan som är bakis efter natten och Max fick hoppa i vattenpölarna, han har sett Lotta på Bråkmakargatan och eftersom jag är som jag är så blir jag lycklig av att se min son så lycklig över lite regn. Just då kunde inte mitt liv bli bättre.

Men nu är jag hemma och mår allmänt bakis, längtar efter Johan och en mysMax. Och framförallt längtar jag efter att må bra....