Och hur firar man detta??? Jo med att redan klockan 8 vara nere på MVC för att dricka sockerlösning som smakar apa och sen ligga här på en säng och vänta ut tiden för att kolla så att jag inte har graviditetsdiabetes. Inge vidare kul, för hungrig är jag så magen skriker. Man får inte äta något efter klockan tolv på natten innan, men denna gång har jag laddat med bananer som jag ska äta såfort detta är färdigt, om två timmar sådär....
Anledningen till att jag gör detta är att jag tillhör riskgruppen för att få graviditetsdiabetes, jag väger ju mängder nu och min ena syster har diabetes typ 1 så där åker jag på att göra skiten i vilket fall som....
   Det dryga är att man måste göra det två gånger under graviditen och nu när man satt och såg hur dom blandade drickan fick man rysningar bara av att se glaset. Dessutom blev jag kanondålig hela dagen efter förra gångens intag av äckelpäckel. Jag försökte övertala min barnmorska om att jag inte skulle behöva göra något andra test för att jag tycker att jag har bra koll på mitt socker men tydligen kan det visa sig på andra sätt när man är gravid mot hur diabetes funkar i vanliga fall...

En sak som var bra idag var att jag mötte min snälla barnmorska som fråga om hur jag hade det nu och efter att jag fått sova på BB. Jag berättade i korta drag om allt som hänt där och hon blev både arg och besviken och sa att hon skulle ta tag i det med en gång. Tur att det inte bara är puckon som jobbar här utan även en och annan ängel som är precis sådär som man vill att dom ska va.


Att vara gravid i vecka 32 innebär i mina kläder att man mår såhär: Bebisen sprakar massor och är vaken och pigg flera flera gånger varje dag. Den har två favoritsätten att sparkas på, rätt ut åt sidan på både vänster och höger midja. Ännu gör inte sparkarna ont utan är bara mysiga och jag njuter av alla rörelser till fullo. Även Johan får känna sparkarna som även får honom att hoppa till. Jag har kommit in i stadiet att jag vill packa upp allt som hör bebisen till och säga att nu är du välkommen lilla vän, men inser att det är på tok för tidigt ännu och sakerna får stå kvar och jag väntar bara ut tiden nu.  Kroppen har börjat fyllas på med vätska så nu ska det inköpas stödstumpor från apoteket, men ännu kan jag ha mina ringar vilket är kul, det kunde jag inte förra gången när jag var lika långt gången. Ännu har ingen hormonrand dykt upp, vilket jag hade när jag väntade Max, inte heller speciellt många bristningar, fick en samma dag som jag fick den stora blödningen i vecka 14, den sitter brevid naveln och är min turbristning. För när jag tittar på den så minns jag att jag upptäckte den på morgonen och sen på eftermiddagen när blödningen kom så tyckte jag att jag fått den helt i onödan för då trodde jag att loppet var helt kört men nu ligger Mini där inne och mår toppen. Till den segaste biten av alla så är ryggen såpass kass att jag sover skitdåligt mest jämt och jag har förvärkar till som tätt.... Orkar inte ens skriva om det....