Dom två första har Max gjort på dagis och
 gissa om vi är stolta över pojken!
Han har ju talang för tusan!
Det sista kortet kom med posten från
Cattis och Rami som vi missar i påsk...
Sååå himla trist, men koret pryder
så fint vårat kök.
Måste va årets sötaste kort!

Här har ni mina kap från Tradera (PaXLuX) och jag är så himla nöjd!
Så nu ligger den sista av dom tre fynden och väntar på att Mini ska titta ut.

Jaha, så idag var det dags för domen....
Vi fick veta att Max biter dom andra barnen jämt. Att han svär fula ord och att andra föräldrar har klagat. Han smetar lunchen på väggarna. Bajsar på golvet i dockis. Snor napparna från dom andra på vilan och gömmer dom. Övertalar dom andra ungarna att rymma från dagis. Vägrar vara med på samlingen. Ja listan var lång...... Att dom inte inser att det är dagiset det är fel på och inte våran son! Så nu letar vi ett nytt dagis.....

Nja.... Så var det kanske inte riktigt.... Vi hade uppföljningssamtal efter inskolningen med Max fröken Ann. Både hon och vi var så nöjda så med allt. Det var inte helt oväntat men ändå skönt att höra. Det fina med dagis är att man tar saker som händer direkt och inte som i skolan... Vore inte klokt om man skulle komma till ett utvecklingssamtal och så skulle fröken säga "Jo Max.... Han har skolkat från sångstunden hela terminen...." Det skulle kännas konstigt, minst sagt! Att inte ha koll på vad som hänt det senaste halvåret! Nej dagisformen är verkligen kanon!

DAGIS ROULS!!!

Är det inte inte en underbar våg som jag fått efter farfar som dog
i höstas. Så nu pryder den vårat kök så fint.

Ja redan så har vi lämnat dom tresiffriga talen. Jag jag minns när vi väntade Max och konstaterade att det var mindre än 100 dagar kvar så gick resten av bara farten. Hoppas att det är samma sak denna gången för ryggen blir bara sämre och sämre och foglossningen likaså. Men jag kör även denna gång på samma taktik som förra gången, TÄNKA POSITIVT (så långt det går). Skulle jag inte göra det skulle jag bli GALEN!

Så nu vill jag bara säga grattis till mig som varit gravid i 181 dagar!!

                      En blivande storebror och en mycket stolt mamma till snart två busfrön.

  Något jag tänker på varje dag numera är dagen då Max föddes, den bästa och den värsta dagen i mitt liv. Dagen var den 26 augusti 2008, dagen som förändrade våra liv på många sätt. Men det var inte då det började utan det hela började med dagen innan beräknad födsel, en söndag. Jag hade sammandragningar som gjorde ont hela dagen, något jag var vansinnigt trött på så vi tog en lång promenad på Hälsans stig för att kanske kunna starta upp förlossningen. Det var fint väder och jag minns hur jag sa till Johan att även om jag hade sammandragningar så skulle vi absolut inte stanna utan han skulle bara knuffa fram mig. Då och då mötte vi folk och det var en och annan konstig blick vi fick möta kan jag lova. På kvällen var vi hemma hos mina föräldrar på middag, där var även en barndomskompis som jag inte träffat på flera år. Han såg skrämd ut när förvärkarna kom och gick men jag sa att det var ingen fara för att jag hade haft det så super länge och det kommer dröja innan bebisen kommer vilja titta ut. Väl hemma igen tog vi det lugnt, vi var som sagt vana vid falskt alarm sedan länge så vi gick och lade oss, men jag sa till Johan att han skulle somna fort för att jag hade på känn att snart var det dags, han fnyste åt mig eftersom han hört mig säga så ett antal gånger tidigare och jag la mig med mitt tetris, en hobby jag haft hela graviditeten om nätterna när jag inte kunnat sova. Och så släckte även jag lampan. 

 Vi väntade och väntade och väntade, men inget hände. Ännu utan en aning om vad som skulle komma.

   På kvällen fick jag mat och sen kollade dom hur pass öppen jag var, detta var för första gången och resultatet var som en käftsmäll. Ynka tre centimeter! Ingenting! Så dom körde ihop Johans och min säng och jag fick en sovdos på morfin och lite annat. Sov till och från under natten men på tidigt på morgonen stod jag inte ut längre, fick lustgas och dropp som skulle sätta igång det hela. Därefter är att suddigt. Jag mådde vansinnigt dåligt psykiskt och fysiskt (såklart). Runt klockan tio, tror jag det var så fick jag epidral, men i efterhand förstod jag att den inte hade gjort sitt pga av hur jag upplevde hela förlossningen. Jag hade ont hela tiden, antingen var det värkar eller så hade jag ont i ryggen så jag tog lustgasen hela tiden vilket gav resultatet att jag kräktes i mängder. Kan komma ihåg att jag såg att spypåsarna tog slut och det var en panik i sig, men det kom fort nya in på rummet. Mitt största och enda stöd (enligt mig) var Johan som var otrolig, han lämnade inte min sida under hela tiden. Resten av personalen var en mindre rolig historia. Vi blev aldrig ett, ingen förstod och ingen såg att jag inte orkade, jag minns hur hela ligan (två barnmorskor, en undersköterska och en läkare) stod vid dörren och pratade om vad som skulle hända, men ingen sa sen något till mig. Det var hemskt. Jag hade ingen ork kvar alls, jag var totalt utmattad av att inte ha sovit på länge och ha arbetat hårt i så många timmar men Max kom ändå inte ner tillräckligt. Personalen tjatade om att jag skulle upp och gå, men ingen lyssnade på att min rygg var så ond att jag var säker på att den skulle gå av om jag ställde mig upp.
   Jag bad om snitt eller en kniv så jag kunde ta livet av mig, någon kniv fick jag inte och snitt blev det inte heller, dom tyckte att Max värden var för bra för det. 
   Till slut togs beslutet att han skulle dras ut med sugklocka. Krystningsvärkar hade jag haft i någon timme då. När läkaren drog insåg jag hur satans ont det gjorde och efter alla dessa timmar i smärta försökte jag övertala läkaren och alla andra i rummet att värkarna var borta, jag ville inte att hon skulle dra sönder mig. Men hon skrek på sin finlandssvenska "HAR DU VÄRK ELLER INTE?!" och jag behövde inte svara för hela kroppen sa sitt och hon drog igen, på tredje draget fick vi ut honom. Klockan var då 15:41. Jag fick upp honom på magen och sen var jag helt tom. Jag ville bara bli lämnad ifred för jag var inget annat än tom. Jag tittade på pojken som låg där på min mage och tänkte att här måste jag lotsas vara den lyckligaste i världen för att dom ska lämna oss ifred, men på riktigt kände jag inte ett smack, inte då iaf.
   Därefter skulle jag sys och det barnmorskan sa va "Åh va fint du spruckit!", jaha, kan man göra det tänkte jag, kul för mig. Inte förän Max gått igenom sin första besiktning och vi blev lämnade ifred med mackabrickan kom första känslan av lycka, en lycka man inte kan beskriva med ord. 


Godaste mackorna i världen och med världens finaste bakgrund.


  Vi fick vårat rum på BB och sen mötte vi upp våra föräldrar, jag i rullstol och jag satt med tårar i ögonen hela tiden, jag ville bara skrika ut om allt hemskt jag varit med om, men jag orkade inte.
  Tiden på BB sen var betydligt bättre och vi blev kvar allt som allt nästan en vecka. Sen tog det lång tid för mig att bearbeta förlossningen, jag gick på samtal med psykolog och dagligen frågade jag Johan om vad som hänt under förlossningen eftersom jag fick så långa minnesluckor. Det kändes som ett misslyckande från början till slut.



Det finste vi någonsin skådat talar om att han vi hållas i famnen och vill inte ligga själv.

Max vägde vid födseln 4240 gram och var 54 cm lång, han var perfekt och har gett oss så mycket kärlek att vi nu bara längtar efter att få träffa nästa bebis. Men vägen dit känns lång många dagar, jag står mellan att välja snitt denna gången redan från början eller om jag ska våga ge en vanlig förlossning en chans till. Men först ska jag gå och prata med Aurora gruppen, eller gruppen och gruppen jag och Ann som jobbar där ska sätta oss och prata om det vi varit med om och vad vi vill vara med om. Johan ska självklart vara med på något möte med henne.

Tänk att det skulle ta över 1,5 år för att orka skriva en förlossningsberättelse. Men jag har inte orkat tidigare få ner allt. Om berättelsen verkar hattig så beror det på att jag inte minns allt (allt som allt tog det 38 timmar) och jag vet inte hur intressant vissa saker är för andra. Så är det något så fråga bara.

Jag bakade ett nytt bröd i helgen som var perfekt till thigrytan. Det roliga med brödet var att det blev så himla fint att servera och vem blir inte glad när man får ett såhär fint bröd till maten? Men man ska va ute i god tid för det tar över två timmar allt som allt.

Ännu ett sovmaraton har genomförts av Max, han somna vid sju igår och vid halv nio väckte jag både honom och Johan. Han fick välling och sen ville han faktiskt ha lite fil tillsammans med oss, vi kände hur segern närmade sig så kom bakslaget och ALLT kom upp igen..... När ska detta vända??
   Jag har fått avboka veckans vattengympa vilket givetvis känns dötrist, men jag skulle inte för mitt liv våga mig det och kanske kanske smitta någon tjockis som snart ska föda snart, det vore verkligen hemskt! Så det får bli att stanna hemma med familjen, vilket inte alls är så dumt det heller.
  
Så håll tummarna med oss att Max snart ska bli bättre, han behöver det.

Hittade dessa två gudomliga sängar som jag önskar
att jag skulle kunna köpa till mina små.
Synd bara att dom var så himla dyra...
Men nog vore dom båda värda att få sova
i dessa sängar. Kan redan se framför mig
hur Max kryper ner i sin säng och hur
Mini ska en dag läggas i denna Moseskorg.

Jaha, då har vi det också.... Inte helt oväntat med segt. Så nu ska vi ställa klockorna så att lilleman inte sover för länge så att han får i sig sin saft. Något som jag för övrigt fick höra igår "saft är för sjuka barn och vatten för friska!". Så utan dåligt samvete trycker vi nu i ungen saft i stora lass.
Eftersom RSviruset endast är farligt för pluttebebisar och för riktigt gamla personer (och dit räknar jag mig inte ännu) eftersom man får så mycket segt slem som kan vara jobbigt att göra sig med, nog för att en annan kan tycka att det är jobbigt som det är.
Men så kom vi på en sak som vi inte vet svaret på för att som alltid så kommer man på frågorna EFTER att man varit inne hos doktorn. Vi funderar på om bebisen i magen märker av viruset eller om h*n inte märker det minsta?

Så nu vet ni vart vi kommer va resten av veckan, framför filmer och annat mys.

Max Poppins i söndags mellan febertopparna. Alla blir väl lite gladare av gummistövlar och ett fint paraply.

Bara så ni vet så hade jag dessa stövlar när jag var liten skrutt.

Jaha då har man testat på att ha hemmasjukstuga med barnmottagningen på jour via telefon. Vi kunde stanna hemma idag men är han inte piggare imorgon så ska vi kolla upp honom, för numera matar vi honom med saft, tre teskedar var femte minut. Så ni kan gissa var våran dag gick.... Resultatet har varit blandat, stundtals vill han inte dricka alls och återigen vill han ha mera än vad vi erbjuder. Knepig balans kan jag lova! Johan stannade hemma idag med oss för att hålla i hinken och vara en avlastande famn. Det va skönt.

Måste dagens stora stjärna i kanten går till Eva på barnmottagningen som jag pratat med i långa pass. Hon tar verkligen vårat lilla hjärta på största allvar och man känner sig inte på något sett dum för att man "ringer och stör". Men frågan är om vi lyckas med hennes mål att Max ska äta lite potatismos ikväll, vi får väl se... Känns inte allt för lovande bara. Och sen vällingen som ner i små omgångar. Så nu är det bara att hålla tummarna för att det är på rätt väg, saften verkar göra susen. Och som om denna Eva inte varit toppen nog under dagen så ringde hon just och sa att dom fixat hostmedicin så jag får kasta mig iväg nu, dessutom sa hon det som alla föräldrar önskar höra av personalen på barnmottagningen att OM han skulle bli sämre under kvällen eller natten så skulle vi bara ringa så skulle vi åka ner till dom, inte som många andra som bara får en att känna sig som den störiga föräldern man är som vill sin guldklimp sitt allra allra bästa.

Ska man göra det som är man tror är bäst för ens ungar eller som alla andra?
Det är det som gör att jag går och skaver över just nu.... Självklart är det problemet med vagn till både Max och Mini som vi våndas över.... Man har vi i dom allra flesta drag två val, det ena är att vagnen har svängbara hjul fram, men då sitter även barnen framåt och det andra är fyra fasta hjul och då kan ungarna sitta/ligga mot en.
På våran lilla ö så går det en klar trend i att ha den med svängbara hjul före den andra, MEN vi vill inte att Mini ska sitta framåt redan vid halvåret, då är h*n ännu bara en liten bebis enligt oss. Max för sin del skulle fixa båda alternativen, enda skillnaden för honom är att den med fasta hjul går att lägga i fullt liggläge och jag tror att han kommer fortsätta att sova middagsvilan i vagnen om det skulle behövas ett bra tag till. Dessutom så är den vagnen mera mysig och jag tror den är bäst. Men i min fåniga lilla värld så tycker jag inte att den är speciellt snygg, utan rent utav tråkig och så är jag rädd för att den ska vara tung att köra eftersom hjulen är som sagt fasta.

Min min tanke är då.... Vad är det vi missat med den andra vagnen som alla andra ser eftersom så många köper den?? Eller går dom bara på att den är snygg? Tala gärna om för mig hur ni tänker. Då man kollar på måtten så skiljer det inte mycket alls utan allt känns bara som en smaksak och det är just där jag är svag, även om jag nu har fått en liten liten fling för emmaljungan i svart och att jag är övertygad om att jag kommer känna mig mera "tillsammans" med barnen när jag är ensam och ute och går med dom än om dom sitter framåt. Jag gillar att kunna se Max i ögonen och prata om allt vi ser, jag vill att vi upptäcker vardagen tillsammans, även om han skulle sitta i den snygga vagnen och bara va en meter längre bort så vill jag att vi ska kunna läsa varandras känslor inför det vi möter. När det gäller Minis behov så är det bara att det ska vara en trygg, skön plats att koppla av på och sen när Mini inte vill ligga längre så ska h*n känna en trygghet i att hela tiden se mig och Max, eller oavsett vem som kör vagnen så är det viktigaste för mig och Johan att barnen känner sig trygga.
Jag tror nu efter att fått ner dessa rader att jag får trotsa min önskan om den snyggaste vagnen mot att köpa den bästa vagnen, för nog är dom värda det bästa. Dom är ju det bästa jag har!


Här har ni dom två vagnarna jag dillar om, den fula VS den snygga.

Ja nu är vi inne i 25 veckan och jag har börjat känna mig klumpig i magen, den är liksom ivägen och jag har inte vant mig vid att den liksom finns där hela tiden, när man ska knyta skorna, sova, mysa med Max i famnen, ja den listan kan göras lång. Jag har för mig att jag upplevde magen på samma sätt när jag väntade Max och efter ett tag så var det jordens naturligaste att magen var där, men ännu saknar jag alla knep för att göra tjockislivet enklare.

Att vi väntar en pigg bebis är jag säker på och en stark (!), jisses vilka knuffar man kan få ibland, man ser hur en fot slås ut i sidan oftast nere till vänster och så kan jag inte minnas att Max gjorde. Det ser iaf riktigt kul ut när våran alien har kickboxning där inne. Ännu märker man inte att bebisen reagerar på Johans röst men det kommer väl. Vikten har smällt på bra, lite för bra faktiskt...... hela nio kg sen inskrivningen!!! När fan hände det?!!

Lite fakta som vi fick reda på vid MVC idag.

Hjärtljud: 139 slag.
Sf mått: 23 cm. (!)
Dagar kvar till beräknad födsel: 110 dagar

Är det något jag blir arg över så att det kokar om mig så är det när man lämnar sin/sina barn på dagis utöver arbetstiden. Jag blir rent utsagt galen på föräldrar som gör så. Varför gör man det?
Vissa anser att dom har betalat och därför anser sig ha rätten att lämna sina barn så många timmar som dom har rätt till och inte behov av. Att då gå på gymmet, fika med vänner, gå på stan, frissan är något som dagis ska stå för passning är ett synsätt jag inte alls förstår. Jag tycker att antingen får man ta med sig ungarna på diverse saker eller så får man fixa barnvakt själv, eller det tredje alternativet, planera om, man kan inte göra allt som man gjorde innan man fick barn, det bara är så.
  Dagis är till för att utvecka och passa våra små medan föräldrarna jobbar/studerar/föräldraledig med småsyskon, sysselsättningarna är många. Själv önskar jag att jag var på ett jobb nu och inte sjukskriven för det om något kan ge en ångest när man ska lämna ifrån sig lillen på morgonen men jag vet att jag är sjukskriven av flera anledningar och vet att vi får en bättre relation om jag får mina timmars vila varje dag. Men skillnaden mellan mig som inte kan ha mitt barn hemma och dom som inte vill hämta hem sina barn är gigantisk. Jag får rysningar bara jag tänker tanken att jag en dag skulle känna att jag inte skulle vilja hämta hem Max utan istället hitta på en massor med saker själv, varje dag längtar jag efter att få gå bort till dagis och ta hem honom och få dela eftermiddagarna med honom trots att det är med ständig värk i ryggen.

När jag jobbade som vikarie på flera olika dagis fick man chansen att möta mängder med familjer och därmed åsikter om rättigheter samt skyldigheter. Många föräldrar ser bara sina rättigheter, ibland känns det som att dom har glömt sina skyldigheter mot sina barn. Att skaffa barn anses vara en rättighet, men att sen ta hand om det är något som lätt glöms bort. Ett barn behöver sina föräldrar långt mycket mer än vad dom behöver dagis trots att "dom har ju så kul på dagis", visst är det a och o att barnen trivs på dagis men föräldrarnas roll kan ingen rubba på och barn behöver semester och ledighet precis som vuxna. Att bara vara hemma en dag i den trygga vrån kan betyda allt för ett barn. Ett barn behöver inte hundra aktiviteter för att vara ett nöjt barn utan att bara ha mammas eller pappas totala uppmärksamhet kan fylla ett barns alla behov på en och samma gång. Jag tror det är oerhört viktigt at vi föräldrar slutar känna oss otillräckliga inför våra barn.

Så att stå på dagisgården och lyssna på två pappor som ska hämta sina knoddar halv fem en torsdag då deras samtal går ut på gymmets nya maskin. Att den faktiskt givit resultat på bara några veckor och att dagens träning satt fint. Av samtalet förstår jag att dom går till gymmet varannan dag och att det är så skönt med "lite egentid innan man ska passa ungarna". Då tänker genast jag, vad hade dom hela dagen på jobbet då?? Var det inte en form av egentid från barnen?? Och att "passa ungarna" ska väl inte ses som en uppoffring utan snarare en självklarhet i att man umgås som familj. Det fina med familjeliv är att det är något man valt, helt och hållet, vill man inte leva familjeliv så skaffar man inte barn helt enkelt. Det är inget tvång på att man måste skaffa barn utan man gör det helt frivilligt för att man vill ha barn och inget annat.

Slutligen så är mina tankar om detta, något jag ännu inte förstått. Hur tänker dom som lämnar sina barn till dagis och själva hittar på saker efter arbetstid? Visst tusan finns det undantag, ta bara den där ensamstående mamman till tre ungar som inte klippt sig på länge, om hon ber att få ha barnen kvar lite extra en dag för att få klippa sig så är jag självklart inte omöjlig utan snarare så ser jag det som en annan sida av myntet. Hon frågade personalen OM det skulle kunna gå bra till skillnad från dom som gör egna regler och lever efter dom. 
   Och min nästa tanke är, hur mår dom barnen som är på dagis mellan halv åtta till fem. Ska dom vara som urvridna trasor hemma för att det inte finns någon ork kvar i dom efter en heldag på dagis? Barn har rättigheter också och dom är värda sina föräldrars tid och uppmärksamhet.

Jaha, då var det måndag igen med allt vad det innebär. Johan har plugg upp över öronen, jag ligger i sängen och vilar, Max är på sitt dagis och lever rullan. Så nu går tankarna, shit va mycket vi hann med över helgen!
  Vi hade som sagt finbesök av Eric som är Johans barndomsvän från Stockholm och nu kan man fundera på vem som är mest kompis med honom om det är Johan eller Max. Senast Max och Eric träffades var i somras så det har ju hänt massor med Max sen dess och nu bestämde sig Max med en gång för att gilla Eric, klokt val av honom. För som dom har gjort tågbanon och byggt med duplo under helgen. Två av dom sakerna som Max vrålgillar att pyssla med.
   På lördagskvällen efter svinkalla fornsalen så åt vi tapas och som vi åt!! Jisses!! Det var vansinnigt gott! Sen fick jag killarna till att se melodifestivalen. Något som var bortkastat med facit i hand, Salem var ju en solklar vinnare enligt mig.
  Igår var det tänkt att vi skulle ta oss iväg och grilla korv på någon trevlig plats, något jag är stort fan av och aldrig skulle tacka nej till, OM det inte är så kallt att fingrarna stelnar medan man tankar bilen. Jag gav då förslaget om att vi skulle äta brunchen på Joda istället och så fick det bli. GOTT!! Och ännu mera svulleri!
Därpå tog vi en promenad på hamnen medan solen var som varmast, men blåsten gjorde sitt så när vi kom hem igen och satte oss på balkongen med sina 37 grader i solen så smälte vi. Jag passade på att plantera lite frön.
Tråkigt nog var det dags för att lämna Eric på flyget igen. Men innan dess så börjades det planeras för en kryssning till Helsingfors över en helg, något som låter himla trevligt, om det blir av inom en ganska snar framtid, vill ju inte riskera att sitta på en båt och börja föda barn heller.
   Sen var det bara lek med Max kvar på schemat för den dagen.
Imorse tyckte han att vi skulle gå upp klockan sex..... Det tyckte inte vi..... Så nu är jag tröttare än vanligt och behöver vila till 1000.


Lite av tapasbordet.






Här byggs det tågbanor som aldrig förr.




Max håller koll på hamnen.


Och kollar in kusbevakningens stora båt tillsammans med pappsen.

Jisses, som att jag inte var tokig Salem Al Fakir redan innan? Och när jag nu upptäcker vem den där konstiga killen var som han bytte pianot med mitt i låten så blev den bara ännu strået bättre. Det var ju självaste Björn Gustafsson! Hahahaha! På youtube ligger ännu bara hans bidrag från första deltävlingen men på svt.se kan man se dom senaste bidragen, lovely!

http://svt.se/2.129088/kolumn_alla_bidrag_klippsymfoni?lid=puff_1917816&lpos=lasMer

   Nu ska vi ut och njuta av solen och komma på dagens happening. Igår var vi på fornsalen och frös ömsom att vi lärde oss saker om ditten och datten. Men mest frös vi... Så idag ska vi klä på oss väl för att frysa är ingen hit speciellt inte när man är inomhus och tror att när man betalt 80 riksdaler i entré så ska det ingå värme, men tydligen inte...... Dålig stil fornsalen!!

Mitt lilla troll i randig tröja och rutiga skor från H&M, byxor från KappAhl. Blandar man dessa saker får man ett riktigt litet modelejon som älskar att visa upp sig.

Nu har vi hämtat Eric vid flyget, måste passa på att skvallra om att Michael Nyquist och Isabella Scorupco fanns med ombord. Han såg precis ut som i filmerna och hon var makalöst snygg, precis som vanligt. Alla i planet hade tydligen fått byta platser bara för att dom skulle sitta längst fram och lyxa sig. LARV säger jag om sånt, speciellt när man går ombord sist!
  Vi har hunnit med lite shopping i innerstan och någonstans på vägen så kom foglossningen som en snyting. Så Johan har nu letat fram kryckorna för längre promenader. Och som om det vore nog så trodde jag att Mini skulle ramla ur mig, fick jordens värk och så tryckte det på som faaan så nu har vi ett lägre tempo på gångfarten kan jag lova.
Väl hemma igen fick JAG ett paket av Eric och Anna, ett Body Butter som luktar smarr! Tusen tack till er!

Eftersom jag aldrig tidigare hört talas om märket och vart omedelbart imponerad av bara designen på påsen så kollades hemsidan upp direkt och jag ÄLSKAR deras sätt att visa hur varorna ska användas!

Till en början, jag hatar att klaga! Men när det brister då brister det totalt, så håll i er!
Natten var skit, hade ont i ryggen och sov oroligt, drömde massor med sjuka saker och vaknade en miljard gånger. Mini vaknade när jag väl tyckte att jag hittat en skön ställning att somna om i och då var det inte så lätt att somna om. Sen kom Max in till oss, vet bara att det ännu var mörkt ute så det måste ha varit himla tidigt. Han i sin tur vaknade ett par gånger och skrek rätt ut i luften "mamma!" och sen somnade om.
   Dessutom var jag på vattengympan igår och jag är övertygad om att det är bra för mig men jag blir ju så förbannat bakis dagen efter. Så allt som allt så mår jag som en 90 årig som jobbat hela sitt liv och tycker att kroppen gjort sitt. Tur att jag ska träffa Lee med knoddar snart så man får lite positiv energi av att se en ytte-pytte bebis. Sen ska jag hem och sova, sova, sova.

Lille storebror skriven av Christina Cronsioe, en mycket passande bok hemma hos oss just nu. Den gillas av oss alla tre. För med enkla ord och med massor av kärlek beskrivs en familj där man väntar lillasyster Sofia. Och hur livet ändras och upplevs av lille Isak som blivit storebror. Kan varmt rekommendera denna bok till er som väntar syskon.

1. Solen skiner!
2. Solen skiner!
3. Solen skiner!

Att Max utvecklas till 1000 nu är inte något nytt men ibland blir tom vi snopna över hur fort saker händer och vilka stora kliv han tar ibland. En ny sak är att han älskar att hjälpa till, duka bordet, plocka upp varor när man handlat, städa och fixa i allmänhet, allt detta med stor glädje från både hans såsom våran sida. Men så kommer man till det som gör att man uppmärksammar hans personutvecklig och det är när han gör något och så blir det inte som han tänkt sig, tex när han bad om ett glas vatten efter att han såg mig dricka och självklart skulle han få det, han står snällt och väntar på sin tur och så får han glaset, man ser hur ögonen lyser på honom eftersom han får stå precis som mamma vid diskbänken och dricka sitt vatten. Då får han ett lite sånt där spontat skutt i benen så att jag säger att han måste ta det lugnt, då han kommer på att han kanske skulle "Sitta!" med glaset istället och i landningen spiller han ut det allt på golvet och blir då direkt ledsen och man ser hur besvikelsen växer i honom, tårarna är nära och det spelar ingen roll hur glatt och hur många gånger jag säger till honom att det inte gjorde något så är det en annan kille som sitter där på golvet.

  Så åtgärdsplanen vi har nu för att han ska våga misslyckas är att aldrig skälla på honom när saker går åt skogen, en annan sak är när han håller på med sin trots för dit hittar han ett par gånger varje dag numera och då blir det andra bullar. Men sålänge han blir sårad av att misslyckas är det något vi ska jobba hårt på och lära honom att det inte är fel att misslyckas, men att man får vara berädd på att städa efter sig.

En skitunge full med känslor.

Det var den helgen som flög förbi. Vi har hunnit med massor och nu är jag helt sjukt slut! Så jag återkommer imorgon när jag har mer av både ork och tid, nu är det mystime med fika på schemat.

Det blev maränger, något jag suckat länge efter och funderat en hel del över OM jag skulle klara denna utmaning. För det finns redan ett marängproffs i min familj, min pappa är sjukt bra på att få dom lagom sega och så smakar dom gudomligt. Men man MÅSTE ju våga försöka själv någon gång också. Så igårkväll bar det av och som jag misslyckades, BIG TIME! Det grämde mig hela natten så nu på morgonen fick jag grabbarna att hjälpa mig med ett nytt försök och jag känner mig som Leila själv. Dom blev både vackra och goda, så mer kan man inte begära. Det enda är att nästa gång ska jag bara göra en halv sats åt gången, det blev mer än dubbelt så många som det stod i receptet, så alla fick inte plats på plåten.

7 äggvitor
5,5 dl socker
en halv citron.

Blanda allt i en rostfri bunke och vispa över ett vattenbad tills sockerkristallerna försvunnit helt.
Smeten ska nå mellan 60-65 grader innan man tar den från plattan.
Häll i önskad färg eller choklad.
Placera i formarna och sist ska dom få stå i ugnen i en timme på 130 grader.

Att få en fin inbjudan som denna är riktig lycka, för det innebär att vi
kommer att få dela två goda vänners lyckligaste dag
i slutet av augusti. Som vi redan ser fram emot denna dag!

Tänke dela med mig av några saker jag blir glad av i köket,
vi har lite planer för köket i sin helhelt så jag väntar med att lägga ut bilder på
resten. Ser så fram emot att få pyssla med det så nu läggs långa stunder i tidningar
och på olika hemsidor om kök.






Här har ni några av mina ögonstenar i köket.

Här har ni tidernas sötaste Herr Nilsson!


Och på dagis så fanns både, sjörövare, Kling och Klang, Rasmus på Luffen
Madicken, Emil och självklart en Pippi (fröken Ann).