För exakt en vecka sen hade jag knappt någon känsel i benen, magen började göra ont och vi (jag och Johan)befann oss i jordens lyckorus vi hade då varit föräldrar i dryga två timmar till Lillebror. Allt var perfekt, vi insåg då att våra liv än en gång var ändrade för alltid men vi visste inte riktigt hur och en vecka senare så vet vi ännu inte var detta ska bära men oj sicken prövning det skulle bli till en början. Jag och Max har aldrig varit ovänner så många gånger om dagen som nu, heller aldrig har jag varit så arg på honom som nu, men vi kramas även fler gånger per dag nu än innan Lillebror kom. Allt för att han ska känna sig älskad och inte bortglömd. 
   Lillebror är mer och mer vaken för var dag som går och men mest sover han, bajsar och äter. Skriker gör han knappt, bara när det ska bytas blöja, aldrig annars så det tackar vi gudarna för. Han sover bara i sin säng om dagarna och vägrar göra det på nätterna, då ska det sovas i min armhåla eller mellan mig och Johan. Skräcken som jag hade när Max var liten om att jag skulle rulla över det lilla ömma barnet i sömnen finns inte nu av den enkla anledningen att ska jag vända på mig i sängen behöver jag hjälp för att inte förgås i smärtorna av snittet.
   Max älskar sin bror och vill gärna pussa och krama på honom, han börjar förstå att Lillebror är ömtålig och att man behöver vara försiktig när man klappar, dock inte att det inte är ok att hoppa i soffan precis brevid honom...... Amningen imponeras Max av och säger att Lillebror äter "mycke mycke", samt att nappen hjälper han till och stoppar in i munnen även om det inte är det lättaste alla gånger.


Lite fina blommor som vi fick på BB.




Kan inte säga annat än att Lillebror passar perfekt i våran lilla familj.