Ibland glömmar man bort sig själv bland allt bebisbajs, skrik mm. Men nu slog det mig att "hur mår jag en månad efter förlossningen?". Skulle jag få frågan på stan skulle jag svara "jo tack fint" men om jag tänker efter.... Så skulle jag ändå svara "jo tack fint" och det är sanningen, MEN det är nog för att det tar över allt det jobbiga som suger, som att jag inte får lyfta Max pga snittet eller att jag inte kan göra snabba utryckningar efter honom för då gör det ont i magen. Eller att tejpen på magen kliar ibland så jag blir tokig och har därför fuskat i ett dygn utan och gått med dålig samvete för att jag nu kommer få jordens fulaste ärr istället för det finaste.
  Avslaget är nästan helt borta, tack och lov. Är så trött på skiten, vill ju också bada som alla andra. Hade liksom räknat med att det skulle va väck vid detta lager med tanke på att jag blödde knappa två veckor när Max föddes, dock ska man kanske komma ihåg att dom kom ut på olika sätt, undrar om det spelar roll?
Tuttarna är större än någonsin, dom är överallt och senast i onsdags fick jag mjölkstockning med allt vad det innebär.... Men nu är vi helt tillbaka igen och det känns toppen med amningen. Inga sår, blåsor eller annat som kan vara störande.
  Ryggen gör ännu ont.... Hade hoppats på att den skulle va bra nu, men vi är på rätt väg och kämpar vidare med promenader.
   Vikten, har gått ner 10 kg från dagarna innan vi sattes igång, så nu är det som ni förstår ännu många många kilon kvar..... Men vem fan har bråttom, det är bara sommar en gång om året.
Psykiskt så är jag just nu inne i en svacka som innebär jag grinar för ALLT. MEN jag mår toppen och har aldrig känt mig så lycklig som jag gör just nu.

Naglar och hår är av bästa kvalité någonsin, när andra ammandes blir flint får jag extra fina lockar och lyster samt att naglarna är rekordlånga och fina. Mycket trevligt!