Max rent utav stormtrivs på sitt dagis, han diggar sina goa fröknar Ann (som skolar in honom), Mia och Sussie. Han imponeras och lär sig massor av dom andra barnen som är tampas med Max spontana kramar och pussar. Lokalerna är precis lagom för honom, förutom det svinkalla golvet, så helgens mission blir att köpa några gosiga tofflor att ha inne. Han bokstavligen älskar alla sakerna som finns och leker med allt så fort han bara får in foten. Så nu kan man sammanfatta dagarna med so far so good.

Och så kommer vi till utskolningen.... Då är det inte Max det handlar om utan det stora egot mamma Clara som stundtals njuter med värme i hela kroppen av att se honom utvecklas till ett barn som klarar sig själv. Samtidigt som mitt hjärta går i miljardes bitar och har nära till tårarna vare gång jag tar två steg bakåt för att låta honom vara en del av verksamheten och inte mig. Nu sover han så gott på sin lilla madrass med sin blåa filt och lilla röda kudden och jag passade på att ta mig hem, så nu väntar jag bara på att mobilen ska ringa så springer jag dit för att få krama mitt hjärta. Så för min del känns det mer som en utskolning än inskolning, JAG måste lita på personalen och på att Max har det bra, nu kan jag inte hålla ett öga på honom hela tiden utan det är någon annans uppgift och jag litar på personalen, fullt ut. Man ser klart och tydligt vilken fin och härlig relation dom har till dom större ungarna som känt varandra ett tag, så för min del är det väl bara att fortsätta skolas ut och inse att våran tid efter dagis om dagarna blir mer fyllda av kvalitéts tid då vi har längtat efter att umgås med varandra.