Oj så det värmer av att läsa alla grattis och lycka till, för det är just vad vi behöver nu. Uppmuntran uppmuntran och åter uppmuntran för jag kan lova att det är inte lätta att tillåta sig sitt still i en soffa dag ut och dag in när man har en lägenhet som behöver packas ner och sen flyttas, man har en son som vill leka med en hela tiden och som om en vecka har sin första dag på dagis samtidigt som Johan precis har börjat skolan och har tenta efter en vecka. DÅ kan man behöva uppmuntran! För det är inte bara allt sånt vi tampas med.... Jag ligger vaken om nätterna och grubblar över hur Mini har det och hur mitt liv kommer se ut tills den dagen Mini bokstavligen skärs ut.

Imorgon ska vi iaf på ett nytt ultraljud för att kolla läget med både Mini, moderkakan och gud vet allt. Det blir med läkaren Pirkko. Ska jag va ärlig så är jag faktiskt lite nervös över bara det mötet, sist jag träffade henne var när Max skulle ut, hon stod mellan mina ben med sugklockan i högsta hugg och efter första draget insåg jag att det gjorde så sjukt ont att jag försökte fega mig ur det hela men hon skrek på sin svensk-finska "Har du värk??!!" och för första gången på närmare 38 timmar försökte jag inbilla alla i rummet att värkarna var borta att det inte kom någon ny värk, hon gick inte på det och skrek "HAR DY VÄRK ELLER INTE?!", än en gång försökte jag med ett nej men min kropp sa annat och sen minns jag inte mer förän dom lyfte upp Max och jag tänkte
1: Men shit! Hon har en snopp!
2: Herre gud så stor han är!!!

Så nog lär mötet med Pirkko bli spännande imorgon, skönt är att Max ska va hos sin farmor och farfar under tiden.