Stor suck. Dagen är kommen. I snart ett och ett halvt år har jag delat alla mina dagar med världens bästa kille. Men idag blir han stor kille.... Han har idag sin första dag på dagis. Och jag tror att han kommer stortrivas, men ändå var det jag som storgrät igår kväll i kudden med alla hemska tankar om stora killar som är taskiga, att han ska bli en tuff och bråkig kille som slutar att kramas. Jo jag vet att den dagen kommer men vi kan väl vänta sådär tio år.... Hur ska jag klara mig om dagarna utan min kille, hur ska jag få dagarna att gå? Som tur är har vi babysim på tisdagarna som vi kommer fortsätta med. Men annars så är det med sorg i hjärtat jag inser att vår tid hemma är över för ett tag.