I ♥ 12an
Så med sorg i hjärtat så lämnar vi nu denna underbara lägenhet för att fortsätta livet med nya projekt och framförallt med mera plats, plats för att bli fler. Så från 12an till 42an ett tryggt byte, inte ett avslut utan bara en fortsättning.
Värmade bilder.
Nu längtar jag massor efter sommaren och inte bara efter värmen utan även att få träffa vårat nästa lilla busfrö.
Max färdigheter.
Max har koll på olika kroppsdelar men har svårt att förstå att det bara är mamma i familjen som har en bebis i magen. Han kan i ett svep se hela Pippi på dom sju haven eller på rymmen och älskar när man sjunger "här kommer Pippi Långstrump" och tycker att man inte behöver sjunga versen utan bara refrängen och då dansar han sin pippidans.
Han älskar att åka pulka och gunga ute. Och favoritpersonen är nu mommo som han nu så fint säger, han går till trappan för att se om mommo kommer, han vill ringa till henne och han älskar att titta på kort på dom två, hon är helt enkelt hans stor idol, vilket jag förstår för hur många mommo leker galopperande hästar och bakar luftkakor som smakar gudomligt. Hon leker verkligen fullt ut med honom och han bara njuter av hennes närvaro.
Hans favoritleksak är plasthunden som har koppel, den drar han runt på överallt och kallar den för Ville (efter mamma och pappas hund).
När det gäller mat så äter han nästan allt vi äter och det går i perioder om hur mycket han äter, men det mesta slinker ner. Efter han ätit säger han alltid så fint "tatt" och bockar.
Ons 27 jan.
Timmarna går och vissa är bättre än andra. Dumt att det ska göra så förbannat ont såfort man rör på sig. Fortsätter det så är det nog läge att kolla upp det snart. Jag fattar inte VAD det är som gör så ont.
Så här ligger jag nu med datorn framför mig och tråkar sönder mig totalt. Men det är iaf bättre att vara hemma i sin egen säng än på sjukan....
Så nu har jag all tid i världen på mig att ventilera mina tankar och åsikter. Till en början så kan jag dela med mig om hur stolt jag är över min fina sambo. Johan är en riktig fena på att fixa med papper och bolag hit och försäkringar dit nu med flytten. Han är vaken och tar verkligen tag i saker, något som kanske inte är min starkaste sida. Dessutom ska han ta Max om nätterna nu så att jag får sova ifred utan en lilleman som pillar i sömnen på mig timmar ut och timmar in så att jag inte kan sova. Det ser jag sååå fram emot!
Ons 27 jan.
Timmarna går och vissa är bättre än andra. Dumt att det ska göra så förbannat ont såfort man rör på sig. Fortsätter det så är det nog läge att kolla upp det snart. Jag fattar inte VAD det är som gör så ont.
Så här ligger jag nu med datorn framför mig och tråkar sönder mig totalt. Men det är iaf bättre att vara hemma i sin egen säng än på sjukan....
Så nu har jag all tid i världen på mig att ventilera mina tankar och åsikter. Till en början så kan jag dela med mig om hur stolt jag är över min fina sambo. Johan är en riktig fena på att fixa med papper och bolag hit och försäkringar dit nu med flytten. Han är vaken och tar verkligen tag i saker, något som kanske inte är min starkaste sida. Dessutom ska han ta Max om nätterna nu så att jag får sova ifred utan en lilleman som pillar i sömnen på mig timmar ut och timmar in så att jag inte kan sova. Det ser jag sååå fram emot!
Ont så in i......
Hoppas hoppas hoppas att jag inte börjar blöda igen bara! Fick ju en hel föreläsning av läkaren som sjukskrev mig om att börjar jag blöda igen så är det i ilfart ner till sjukan som gäller, vi ska tydligen inte ens ringa innan vi satt oss i bilen, om vi inte ringer ambulans..... Känns så jäkla obehagligt att bara tanken finns där att vi måste ner igen. Nu gör det ooooooont igen!!!! Satan!!!!!
Smilla och flytten.
Snart börjar våran nya lägenhet lukta Clara och Johan lukt. För under helgen som varit har Johan och pappa jobbat som små djur och fixat och donat så det står härliga till. Dom har tapetserat hallen, målat taket i både hallen och Max blivande rum, sen har även Max väggar målats och vi sitter nu med spänning i kroppen och undrar hur der kommer sluta med vårat målarprojekt, ännu behöver det målas en gång till innan vi kan se hur det blev. Igår kom även mina svärisar och konkade prylar i den iskalla luften. Så om jag orkar ska jag börja lyfta upp sakerna från kartongerna så vi kommer på plats någon gång. Mina svärisar Lena och Janne hade med sig en pytteliten sak som satte stora spår i oss alla och framförallt Max som blev helt tokkär i denna lilla lurviga sak. Det var en überliten hund som hette Smilla. Direkt sa Max "Illa, Illa!" och ville klappa, krama och pussa hunden, man såg på hela hans kroppsspråk att det var kärlek, men det var inte konstigt för hon var verkligen söt.
Bra början med att läsa HUR man ska gå till väga...
Max med sin mormor leker hästar i det toma vardagsrummet.
Fika måste alla byggare ha.
Lilla lilla Smilla.
Max och hans nya kompis.
Kramkalas!
överkörd igelkott
En hemlig trerätters.
Hela helgen som var hade Johan planerat en trerätters åt oss, jag fick inte titta i kylen så jag kan lova att jag var bra nyfiken. Vi hade bestämt att vi skulle äta bara vi två, så jag nattade Max och det gick som på räls, sen var det bara att hugga in av en helt makalös middag i lugnets tecken och med massor av skratt, något vi var i största behov av. Annars har vi en snittid på fyra minuter från att vi satt oss vid bordet tills vi kastat i oss maten och beslutat att det är bäst att duka av innan vi får dåre på att Max klättrar på hela köket.
Fylld hummer, godaste förrätten jag någonsin ätit!
Varmrätten bestod av fläskfilé med salami och soltorkade tomater, potatis och en god god sås.
Efterrätten var en äppel och kanel glaserad bakelse på smördeg, GOTT!
Nu flyttar vi!
Men nu till lite gladare nyheter, igår fick vi nyckeln till vår alldeles egna lägenhet!! Vi var där och städbesiktade, vilket iof gick si och så, det var kolsvart ute och enda ställerna där det fanns belysning var på toan och i köket kom jag på att man kunde tända ugnen och om man satte igång kylen så lös det där. Personligen var jag riktigt nöjd med min uppfinningsrikedom tills att Johan som vanligt kommer och förstör mina ljusa stunder med att vara ännu smartare, han kom på att det fanns lysrör över diskbänken och vips så var mina ljuskällor som jag jobbat så hårt för bara löjliga, TYPISKT Johan!! Men det lilla vi kunde se så såg allt bra ut så nu är det bara för oss att börja skita ner det igen, för idag ska det inhandlas golv och massor med färger till Max blivande rum och jag kan verkligen se framför mig hur fint det kommer bli och hur han kommer älska sitt eget rum!
Johan har fått för sig att "när vi ändå håller på" så ska vi ta hallens väggar, köket och kanske vardagsrummet med....... suck. Men som vanligt, han har nog rätt, det är bättre att göra det innan alla saker är på plats. Så det är tur att jag inte bara gör som jag tror är bäst alla gånger utan att det faktsikt inte är så himla dumt att lyssna på honom ibland.
För övrigt så sov vi gott alla tre inatt, vilket var en evighet sen. Tror att det har med att göra med att Max har fått en av mina kuddar att sova med, svårare än så var det tydligen inte...... Och jag för min del hade nog bara tur att ryggen inte gjorde så ont, men nu gör sig kakan påmind, precis som under kvällen igår. Då känns det som lätt mensvärk som kommer och går. Så idag blir det till att vila så mycket det bara går så att det går över.
Så blev min födelsedag.
Jag väcktes av sång från Johan och Max, dom hade med sig fina rosa rosor och paket till mig, dessutom bjöd Max på extra många pussar. Därefter gick vi upp för att äta frukost och då hade Johan dukat redan kvällen innan så det kändes himla lyxigt att bara sätta sig till bords med finfrukost. Vi åt så det knakade om det och sen var det dags för babysim, vilket hela familjen var med på. Max är verkligen våran lilla fisk, han håller näsan lika mycket under ytan som över och stormtrivs verkligen, precis som vi gör. Johan tog Max i duschen så jag fick göra mig iordning i lugn och ro. LYX! Sen bar det av hem igen, Max somnade direkt så vi gjorde smarriga äggmackor och tog det lugnt. Därefter skulle Johan till skolan så Max och jag chillade med att se på Pippi på dom sju haven. Under tiden var det två gubbar från PEAB här och fixade våran balkongdörr. Kort där efter ringde Johan och sa att han var påväg hem igen. Dags för ännu mera mys innan det var dags att fixa maten. Hela min familj, bestående av mamma, pappa, sytrarna Julia och Hanna kom på besök. Vi åt bakad potatis med massor av smarr till. Sen fick jag paket i mängder! Jag är verkligen världsbäst på att fylla år, jag blir som en fyraåring gång på gång. Och slutligen slocknade jag i Johans famn framför tvn. Vilket är standard numera. Så jag kan inte vara annat än nöjd med MIN dag.
Kom på en liten sak till, min moster ringde och sjöng för mig igår och när vi sen småpratade lite så frågade hon mig om jag inte tyckte att det kändes konstigt att snart vara lika gammal som hon..... Inga kommentarer.... Och sen frågade hon mig om jag inte tyckte att det var jobbigt att bli äldre/gammal, men mitt svar kändes solklart att om livet bara blir bättre för var dag som går så gillar jag verkligen att bli äldre. Så Fia kom igen och fråg mig igen när jag fyller 87! Då kanske jag ser det lite annorlunda, men som livet är idag så finns det inte ett smack att klaga på (förutom denna värdelösa kropp som bara ställer till det, men skulle man lägga ner energi på att klaga på den så skulle jag inte göra annat än klaga så det ger jag fan i, just nu iaf). Dessutom ska vi städbesikta nya lägenheten idag och skriva dom sista sakerna med banken. Tänk att livet kunde bli så jävla bra!
För det är ingen vanlig dag.........
`För det är Claras födelsedag, HURRA HURRA HURRA!! Grattis till mig själv!
Vårstädar mig.
Jag har insett hur viktigt det är att man lägger ner lite tid då och då på sig själv som både mamma och gravid. Kilona sitter lite väl mycket överallt och det är lätt att man bara ser fel på sin kropp, men det är inte min grej att klaga på min kropp trots alla kilon, mjukisbyxor (annars får jag lätt ont i kakan), otvättat hår. Det finns ju så mycket annat som man kan vara glad över istället, som att man (hur konstigt det än må låta, iaf i mina öron) så har jag en annan liten person i min mage som växer så det knakar, jag har en son som varje morgon ger mig en stor smällpuss och kramar mig i mängder. En riktig liten ögonsten med andra ord. Och som grädde på moset så har jag Johan som älskar mig precis som jag är och för den jag är. Jag brukar säga till honom att om jag skulle gå och dö så tycker jag att han ska skaffa en ny tjej inte ens får vara en uns av den virriga och bestämda person som jag är. Men sålänge jag lever så är jag tacksam för att han står ut med den jag är och att han ser mina fina sidor, för dom gillar iaf jag som fan.
Tur att det är vinter så man kan gömma sig bakom en stoooor jacka.
Här är jag och syster Julia på Fårö.
Fattar inte!
Så en gång för alla VI GÖR PÅ VÅRT SÄTT FÖR ATT DET PASSAR OSS FÖRBANNAT BRA!
Det är samma sak som med kjesarsnitt, vi har varit och pratat med våran läkare om att jag troligtvis vill bli snittad denna gång. Hur kommer det sig då att alla kvinnor som fött barn ska ha sin åsikt om hur det är att föda barn. Dom har ju för fan inte fött med min kropp utan med deras och har inte en jävla aning om hur det är att föda barn med min usla kropp som inte ens duger till att gå in till stan utan att ta två alvedon för att döva smärtan i rygg och mage. Varför måste alla veta bäst?? Duger det inte fint med att bara vara stöd åt andra istället för att tala om hur alla andra ska göra och inte göra, för att dom har fött si och så många barn. Så ärligt talat ni får säga vad ni vill om snitt och vaginal förlossning men JAG kommer göra det som kommer kännas bäst för mig den dagen det är dags och jag lovar, jag kommer inte känna mig ett dugg mindre som mamma ifall jag väljer snitt för det är inte vägen ut som avgör om man blir en bra mamma eller inte där finns det miljoners andra faktorer som spelar in. Dessutom kanske jag åker på snitt iaf, om inte moderkakan flyttat sig och då vill jag inte att det ska stå någon där och beklaga sorgen för att jag inte fick skita ut en soffgrupp (som Babben beskrev att föda barn) utan mer som att "så blev det denna gång". Oavsett om Mini kommer ut genom snippa eller ett uppklippt hål i magen så längar jag som en tok redan efter att få detta lilla mirakel i min famn.
Det värsta jag hört!
Vi fortsätter med inskolning och utskolning.
Och så kommer vi till utskolningen.... Då är det inte Max det handlar om utan det stora egot mamma Clara som stundtals njuter med värme i hela kroppen av att se honom utvecklas till ett barn som klarar sig själv. Samtidigt som mitt hjärta går i miljardes bitar och har nära till tårarna vare gång jag tar två steg bakåt för att låta honom vara en del av verksamheten och inte mig. Nu sover han så gott på sin lilla madrass med sin blåa filt och lilla röda kudden och jag passade på att ta mig hem, så nu väntar jag bara på att mobilen ska ringa så springer jag dit för att få krama mitt hjärta. Så för min del känns det mer som en utskolning än inskolning, JAG måste lita på personalen och på att Max har det bra, nu kan jag inte hålla ett öga på honom hela tiden utan det är någon annans uppgift och jag litar på personalen, fullt ut. Man ser klart och tydligt vilken fin och härlig relation dom har till dom större ungarna som känt varandra ett tag, så för min del är det väl bara att fortsätta skolas ut och inse att våran tid efter dagis om dagarna blir mer fyllda av kvalitéts tid då vi har längtat efter att umgås med varandra.
Dagiskillen
Känner inte igen mig alls i den personen som skrev förra inlägget. Jag älskade mitt dagis som liten, har jobbat i flera år på olika dagis och har hela tiden sagt att "barn mår bra av dagis". Men att helt plötsligt stå på andra sidan och lämna min allra dyraste guldklimp till några vilt främmandes människor som dessutom har 13 andra små att se efter tog verkligen emot. Men bara vi satt in foten så var allt lugnt och Max stormtrivdes med alla sakerna. Men då och då kommer han och tankar kärlek hos mig som idag satte mig lite på avstånd eftersom det gick så himla bra igår. Så imorgon ska vi va kvar där över lunch och vila, vilket givetvis känns spännande.
Med sorg i hjärtat
kniper i kakan.....
Dagen började perfekt, Johan hade satt klockan på sju. Han tog en dusch och jag låg och drog mig i sängen, när han var klar åt vi frukost i totalt lugn, då Max ännu sov som en stock. Nu för tiden är det så sällan vi får chansen att sitta precis så länge som vi vill när det är matdags. Därefter vaknade Max och jag plockade upp honom, direkt kände jag att det började knipa i kakan. Inte roligt. Så sen försökte jag få Max att snällt sitta i soffan och läsa böcker med mig. Johan har sin första dag på sista terminen idag så jag och Max måste klara oss själva.
Som tur var kom Jenny med sina kottar Julie och Elis förbi oss och lekte. Max var som tokig i lilla Elis och ville klappa, krama, killa, ge nappen, ja gud vet allt. Något som självklart värmer så i mitt hjärta och jag känner mig inte ett dugg orolig för hur han ska ta att vi en dag kommer ha en ny medlem av familjen.
Det är en sak som är bra med goa vänner, man glömmer smärta lättare och tiden går mycket fortare. Dessutom var det ett stort steg idag för Max och Julie, för första gången någonsin lekte dom verkligen tillsammans. Inte alls som tidigare då dom lekt på var sitt håll, utan dom delade på saker och pysslade tillsammans. Så söta så.
Ajaj, nu kniiiiper det.....
Pratade min barnmorska förut och hon tyckte att vi skulle åka ner om knipet/smärta/mensontet you name it. Och så ska dom titta igen och klura ut mer om framtiden, typ...
Men nu sover Max så nu blir det totalmegavila på schemat.
Världens bästa sambo.
Men nu till varför jag är så tokigt glad för att han är just den han är för igår när Max skulle sova middag passade jag på att lägga mig en stund jag med, när jag vaknade fanns det ett platt paket vid min sida. Och tog med mig det upp och då hade han fixat smarrigt fika och jag fick öppna mitt paket. Det var en bok om hur man tar fina bilder, jag blev jätteglad för då skulle jag kunna läsa på om hur man tar lite fina bilder lagom tills vi har råd med en systemkamera. MEN då kom han med ett stort paket som gav mig blandade känslor, då jag direkt hoppades av hela mitt hjärta att det skulle va en systemkamera men kom genast att tänka på en vän som berättade att hon en jul fått ett liknande paket och tänkte samma sak men så visade det sig vara ett par kängor och hon blev så besviken. Denna story känner Johan till, så där satt jag och tänkte att jag skulle få ett par nya kängor men det var inga kängor, det var min efterlängtade systemkamera!!!! Jag blev så himla glad! Den är toppen och tar underbara bilder, så jag lovar att denna blogg kommer få ett nytt utseende. För nu ska jag ut och fånga livet i sin bästa vinkel, min vinkel. Hahahaha!
Här har ni mästerverket:
Nytt ultraljud.
Förklaring om att ha moderkakan nedåt:
(Igår läste jag på om det som är vårat problem och detta hittade jag bland lite olika böcker)
Under pågående graviditet är det inte farligt med att "kakan" ligger nedåt, endast om man börjar blöda och framförallt i slutet av graviditeten. Eftersom man då troligtvis blöder direkt från kakan och det blir direkt livshotande för bebisen och den måste fort ut. Om kakan lossnar så blöder man massor, vilket innebär även en risk för mamman. Pga detta brukar sjukvården ta det säkra före det osäkra med tätare kontroller än vanligt och sen planerar man ett kjesarsnitt eftersom bebisen omöjligt kan komma ut den vaginala vägen eftersom kakan ligger ivägen. Och det gör man något innan beräknad förlossning så att man inte ska riskera att förlossningen ska sätta igång av sig själv.
Så nu hoppas vi att vi kakan kommer dra sig uppåt med livmodern, men man vet aldrig.... Så nu njutar jag av att bara gå omkring här hemma och sitta med Max och göra lotsas kaffe som tom jag gillar och smarriga luftbullar.
TACK snälla ni!
Imorgon ska vi iaf på ett nytt ultraljud för att kolla läget med både Mini, moderkakan och gud vet allt. Det blir med läkaren Pirkko. Ska jag va ärlig så är jag faktiskt lite nervös över bara det mötet, sist jag träffade henne var när Max skulle ut, hon stod mellan mina ben med sugklockan i högsta hugg och efter första draget insåg jag att det gjorde så sjukt ont att jag försökte fega mig ur det hela men hon skrek på sin svensk-finska "Har du värk??!!" och för första gången på närmare 38 timmar försökte jag inbilla alla i rummet att värkarna var borta att det inte kom någon ny värk, hon gick inte på det och skrek "HAR DY VÄRK ELLER INTE?!", än en gång försökte jag med ett nej men min kropp sa annat och sen minns jag inte mer förän dom lyfte upp Max och jag tänkte
1: Men shit! Hon har en snopp!
2: Herre gud så stor han är!!!
Så nog lär mötet med Pirkko bli spännande imorgon, skönt är att Max ska va hos sin farmor och farfar under tiden.
2010 - en riktig käftsmäll.
Vi frågade hur länge dom ville ha mig kvar och dom erbjöd till en början sängen för natten, ifall jag skulle börja blöda mera igen. Men jag och Johan resonerade så att OM det skulle börja igen så skulle han iaf fått åka ner till mig och då kunde jag lika gärna vara hemma och åka tillsammans med honom, mamma hade erbjudit sig komma hem till oss och sova med Max om det ville sig illa. Efter en heldag utan Max blev vi båda lika glad att se varandra och kunde inte sluta att kramas, vi åkte hem till oss och hade en mysig middag med sallad från Maxi och godis. Max somnade tidigt och vi likaså. Sen sov vi alla tre hela natten och vaknade inte förän halv nio, först då var jag lättad över mitt beslut om att åka hem. Så nu har vi ett nytt liv som väntar oss (om detta fortsätter), redan på tisdag är det dags för ett nytt ultraljud för att kolla att Mini och kakan mår bra, vilket jag ber er alla hålla tummar och tår för.
Där har ni våran käftsmäll till start på det nya året, Gott nytt år och SMACK!!