Måste erkänna att jag är inte van med att ha ett tomt schema, utan klapp och klang och allt annat som mitt och Max liv innebar. Nu startar vi dagen i lugn och ro och när jag lämnat Max på dagis kan jag göra det min kropp skriker av VILA... Bara ta det lugnt, sova och på sin höjd ta en dusch. Det kliar i fingarna om att jag borde ta hand om hemmet, jag borde ut och röra på mig, jag borde göra precis hur mycket som helst. Men som jag mår nu så inser jag att oavsett allt jag borde så ska jag fortsätta ta det lugnt och bara vila, för jag märker fort att om jag känner mig stressad får jag ont i kakan och kort efter kommer lättare värkar, något som gör mig sjukt rädd kan jag lova och vet Johan att jag på något sett stressat så blir han galen av oro på mig när jag säger att jag har ont igen. Han står ju bara där vid sidan av mig och kan inte göra så mycket för att få mig att må bättre förutom att han tar hand om både hemmet och familjen. Där har jag verkligen tur som har en sambo av världsklass.