Ja tack och lov, för aldrig har jag varit med om en sämre start på ett nytt år än 2010. På nyårsdagen gick vi en promenad med Max i pulkan, stannade vid en lekplats, gungade, åkte rutschkana och hade himla kul, men kände att något hände i magen, redan på vägen hem fick jag som mensvärk och hemma började det som vi trodde skulle bli slutet på vårat andra barn. Jag blödde mängder, kvinnomottagningen sa att det var missfall på g trots att vi var i vecka 13 och det var inte mycket att göra.
   Idag ligger jag här med två helt perfekta söner vid min sida, dom sover båda middag och jag bara njuter av att höra dom andas. Min Max och min Hugo.
 
Tänk så mycket som skulle hända under ett och samma år, några av mina bästa ögonblick har infunnit sig under detta år, men det har även varit utan tvekan det jobbigaste också, otur kontra dryga människor. Ibland har det bara varit för mycket. Allt på samma gång, men jag har lärt mig massor av allt som hänt och har fått se en helt ny sida av en del som förr stod mig nära. Samt vikten av att vara noga. Det finns saker jag ångrar och det finns saker som jag väntar på att få ett förlåt. Det finns saker som jag ännu tvekar på och det finns så mycket som jag ser fram emot.