Om jag ska erkänna finns tankar och känslor i mig som inte fanns ens ritat på universums karta när jag väntade Max. Jag är RÄDD för den kommande förlossningen, bara tanken på att jag är rädd skrämmer mig. 
   När vi väntade Max såg jag förlossningen som målet, som the grande finale, något som jag såg fram emot under hela graviditeten. Men så blev förlossningen som den blev och allt ändrades, jag grät varje dag i flera månader och undrade hur det kunde gå så snett. Jag skämdes för jag hade ju fått mitt friska helt underbara barn men jag hade så stora minnesluckor från förlossningen att den förväntan jag byggt upp kändes helt förgäves och besvikelsen var för stor. Jag var lika besviken på att jag inte ville för mitt liv göra om det och då svek jag mina drömmar om flera barn. Men så kom dagen då vi skulle på efterkontrollen på MVC där våran barnmorska frågade om förlossningen och hon såg att jag inte mådde bra, DÅ just DÅ sa hon dom viktigaste orden på många år, hon lovade mig att jag ALDRIG någonsin mer skulle behöva föda på samma sätt igen, att om jag ville bli snittad nästa gång så var det inga problem, likväl att det skulle finnas en klar plan över förlossningen. Jag gick hem som på moln och genast började vi prata syskon, nog för att det tog ett tag innan vi gav oss in i verkstan.
När vi fick reda på att jag var gravid igen var lyckan total, vi hade lyckats! Men så slog det mig fortare än blixten att "helvete, det byter att det kommer en ny förlossning, HELVETE!"......
  Så vad gör man nu?? Snittas för att säkra skräcken eller ska man lyssna på dom som säger att andra förlossningen är sååååå lätt, att det kommer aldrig bli som första förlossningen. Men jag vågar inte tro dom, jag är rädd för att folk har fel och jag är svinrädd för att barnmorskorna inte kommer lyssna på mig igen utan kommer köra sitt precis så som dom vill. Förra gången hade jag tid att må dåligt över det som hänt men den här gången har jag varken tid eller lust att må skit, jag har då två kottar att ta hand om och som behöver mig så jag vill verkligen inte att det ska hända igen!
  Men nu är inte allt så illa som tur är för imorgon är det dags för mig och Johan att besöka förlossningen och där träffa en av barnmorskorna som jobbar för Auroragruppen (dom som tar hand om förlossningsrädda mm), det känns lite konstigt att vi ska dit och hur mycket som skiljer graviditeter emellan. Så vi får se vad hon och vi har att säga och jag hoppas verkligen att vi kommer klicka och att det kommer leda till det bästa, vilket jag ännu inte riktigt vet vad det innebär.... Så jag återkommer när jag behöver lätta hjärtat än en gång eller vet något mer om hur förlossningen kommer bli.