Igår fick jag reda på en så tragisk händelse att det finns inga ord. Ett par här på ön fick sin dotter som dom väntat på i nio hela månader, men flickan andades inte. Hur kan livet vara så orättvist? Man får ont i hjärtat när man tänker på dessa stackars stackars föräldrar som måste lämna sin dotter på sjukhuset och åka hem ensamma. Jag vet inte hur man klarar som människa att ta beslutet att nu.... nu ska jag lägga ifrån mig mitt barn och så får jag aldrig mer hålla det igen, vi ses aldrig mer. Jag hoppas för allt i världen att mina nära och kära aldrig någonsin behöver vara med om denna tragedi, ingen annan heller för den delen. Och just nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det kommer gå vägen för oss, att Mini kommer ut och andas och skriker som h*n ska. Så trots att jag är vedervärdigt trött på att va gravid stundtals så njuter jag som jag aldrig tidigare gjort av varenda rörelse där inne, varenda spark, boxning, vändning, och all hicka som Mini har lite då och då nu för tiden. Kärleken växer för varje knuff och det dåliga samvetet likaså, att hur kan vi ha sån tur som nu väntar vårat andra barn och allt ser ännu så bra ut. Vi fick försöka några månader innan det tog sig, men inte i närheten av vad vissa får stå ut med och vi har redan fått en helt perfekt son som fyller våra liv från morgon till kväll så varför skulle det då gå vägen denna gång? Men nu väntar vi ett livs levandes barn och inte ett änglabarn och den tanken måste vi behålla.


ett av alla kort som Nina tog på mig idag.