Ett barn ska jag ha när jag blir stor 
med smala ben och mjuka skor 
små vassa tänder och skära händer 
mage som en sockertopp 
och ljusbrunt hår precis rakt opp 


Lite precis sådär är vad man drömmer och önskar att barnet i magen ska va. Man pratar om att "bara man får ett friskt barn så spelar allt annat ingen roll". Men det är skitsnack, oavsett om barnet är friskt, sjukt, fint eller fult så kommer man älska det av hela sitt hjärta och långt mycket mer. Men jag tror att vi skaffar oss dessa ramar när barnet ligger i magen för att man är rädd för att ha "fel" känslor inför det lilla liv som finns där inne. Om man önskar ett kön eller speciella drag eller vad jag tror är vanligare allt man önskar att barnet INTE ska ha. Jag minns när vi väntade Max och jag var dörädd för blandningen mellan mig och Johan, det kunde ha gått riktigt illa, men nu hade vi naturen på våran sida och fick såklart en perfekt pojk. Men hade det spelat någon roll om han hade haft grava missbildningar, varit missnöjd hela tiden och varit en orolig själ? 
   En intressant sak med gravida är att man ser ofta förlossningen som målet, att klarar bebisen förlossningen så klara den sig ett normallångt liv sen, inte har man en tanke på att det finns treåringar som får cancer eller sjuåringar som ramlar av gungan och skadar sig så illa att dom blir invalida resten av livet. För att vara riktigt tråkig så kan man säga att oro för vad som ska hända barnet kommer man som förälder få dras med hela livet. Eller den dagen då barnen är stora nog att göra egna beslut och vad händer då om ens barn gör något som går emot både lagar och normala värderingar, tänk att vara mamma eller pappa till någon som våldtagit någon annan. Den kärleken till det barnet kan man inte en gissa hur den ser ut. Ännu är Max så liten att jag tar på mig allt han gör mot andra, undrar hur länge man kommer göra det.... Jag vill inte va någon curlingmorsa som ringer och skäller på hans kompisar om dom varit elaka, jag vill lära honom att bli en stark individ som klarar sånt själv, självklart ska jag stå bakom honom och krama om honom när han behöver det, men att sopa banan framför honom tror jag inte på. Självklart kommer Mini få samma uppfostran den dag h*n kommer dit.
   Just nu har jag en älska-hata relation till Mini, eftersom jag inte vet vem Mini är så har jag också svårt att älska denna person, trots att hela mitt hjärta brinner för att Mini ska ha det bra där inne och jag gör allt jag kan för att det ska förbli så. Det är med total kärlek jag räknar dagarna tills vi ska sätta ihop spjälsängen, skötbordet, ja allt man kan tänka sig att bebisen kommer behöva. Att få gå till affären och köpa minsta lilla nappen och pluttisblöjor är ett sätt som verkligen gör att mina känslor till bebisen blir som redo för att ta emot detta knyte. Men så kommer nätterna och jag kan inte sova för att ryggen gör ont och Mini är en nattuggla, då hatar jag hela grejen med att va gravid, så det är mer att jag hatar att vara gravid än att jag hatar Mini, för problemet är att ännu så är min kropp Minis kropp och för mig är skillnaden däremellan är hårfin. Så jag längtar nu som en galning på att veckorna ska gå så att jag kan få tillbaka känslan att det faktiskt bara är min kropp som jag hatar och inte Mini, för Mini älskar jag och jag kommer vara orolig så det förslår från den dagen jag får Mini i min famn.
Barn är inget man ska ta för givet. Dom är som porslinsdockor men ändå så tåliga, dom behöver värme, respekt, kärlek, tid, tillit och få chansen att vara barn.




Men, ska jag säga 
Akta dig för eld och djupa vatten 
Spring aldrig, aldrig bort från mig 
i den svarta natten