Natten var hopplös, Max vaknade hela tiden och ville ligga i min famn och knipa mig antingen med sina sylvassa små fingar på halsen eller örsnibbarna och helst dra i mina örhängen så jag tror det ska börja blöda. När klockan var sex var jag sååå trött på honom att jag snudd på kastade över honom till Johan och gick och gjorde välling. Då blev Max så besviken och arg på mig att han grät helt förtvivlat. Givetvis kände jag mig som jordens sämsta morsa som inte lät min son ligga och knipa mig hela natten lång så att jag inte kunde sova en minut. Han var så ledsen att han ville varken ha tillbaka mig eller vällingen, efter en stund godtog han nappen och då slank även välling snart ner. Sen sov han till nio. Men varför just idag?? Just idag är det "för dom små som inte kan gå" på biblioteket och jag antar att detta var sista gången vi kommer gå på det innan Max knallar runt, så jag gjorde mig iordning, bytte på Max som bajsat, sen bajsa han igen och därefter IGEN då tänkte jag att "aha nu ska jag inte stressa honom med att byta direkt utan låta honom bajsa klart", bra tanke men det var bara det att när jag väl bytte på honom så hade det läckt igenom, vilket det inte gjort på honom sen han var miniknodd... Då vart det lite brådis här kan man säga, slängde på honom nya kläder och ytterkläder, sen iväg på cykeln, på åtta minuter hade vi susat ner till Almedalen, fattar inte att vi kom fram hela. Sen var det en halvtimmes mys med sånger och ramsor. Vi verkligen njöt av stunden båda två. Det som är lite synd är att nu när Max äntligen fattat gallopen med det så är han för stor för att få vara med. När vi skulle cykla hem igen var det inte lika mycket sus kan jag lova, fattar inte att man byggt en hel stad i en uppförsbacke. Men hem kom vi och nu sover min lilla prins och jag njuter av tystnaden.
  

Världens sötaste barn med världens sötaste rumpa.