Man vaknar som vanligt, låg i sängen och lyssnade på Max som smaskade i sig vällingen, jag gick upp gjorde frukost till familjen och så satt vi där, precis som vanligt. Men allt är inte som vanligt, jag tänker på faffa. Att han inte finns längre i sitt lilla hus i Tofta... Jag kommer sakna att åka ut till honom en höstdag med bullar och sitta där och snacka strunt. Senast jag var där var nu när han fyllde år, det sista han sa var att han såg fram emot nästa sommar, att få se Max springa omkring på gården, precis som jag gjorde när jag var liten och pappa gjorde när han var liten. 
 
Mitt största dilemma med döden är det kroppsliga, det stora steget när kroppen lägger av och inte fungerar längre. När det sista andetaget är gjort och musklerna slappnar av. Jag minns när vi sa hejdå en sista gång till min farmor. Jag hoppas att jag aldrig kommer känna den konstiga känslan igen. För hon hade i hela mitt liv varit svårt sjuk i reumatisk värk och diabetes. Hon var som en vandrandes porslinsdocka som man inte fick röra för då gick hon sönder. Under flera år trodde vi att hon skulle dö men så reste hon sig och fortsatte ett tag till innan hon blev sjuk igen och igen och igen. Men till slut så gav kroppen upp och hon med. Så att säga hejdå till henne en sista gång var givetvis jobbigt men med en sådan lättnad i rummet,för första gången såg jag henne utan att hon hade ont, smärtan som alltid varit så påtaglig var borta.
  Men med farfar nu som så sällan klagade utan alltid busade och drog sina skämt har jag svårt att förstå eller snarare, jag vill inte förstå var han inte finns kvar. Trots att han själv förlikat sig med att han skulle dö. För han var inte rädd för att dö och det är så stort att jag knappt förstår dom orden. Han tyckte att han levt sitt liv och jag ärsäker på att dog han inte i sömnen så valde han att inte trycka på sin larmklocka efter hjälp när den troliga dödsorsaken hjärtinfarten slog till. Han tyckte att han levt sitt liv klart.

Tänk bara för oss som anhöriga om döden inte vore så defenitiv, att vi nån gång under livet skulle få träffas igen, bara för att få höra hur dom har det. Men det verkar inte gå att fixa så jag får väl fortsätta att sörja honom och istället bevara hans historier och minnen så han finns i oss och på så sätt aldrig försvinner.
Så dagens uppdrag kära vänner, berätta för en vän idag om en person ni saknar och något den personen gjorde som var speciellt henne eller honom.