Idag var vi som varje måndag på musiklekis. Max var nog för trött för att gå men jag tyckte inte att det var ok att sova middag klockan nio så vi pallrade oss iväg iaf. Detta resulterade i att Max hade inte ro i kroppen att sitta still och sjunga, utan han ville gå omkring och titta på allt möjligt... Allt var lika trevligt som vanligt och fikat var lika gott som vanligt. När vi skulle packa oss hem började jag prata med en av de mammorna  som jag inte känner sedan tidigare. En mycket go mamma som brukar komma med sin lilla dotter. Vi pratade om dagisinskolningar och jobb. Hon frågade vad jag jobbade som och jag frågade henne vad hon jobbade som, det visade sig att hon inte jobbat på tio år. Deras första barn var en pojke, men han dog när han var tre år gammal. Så otroligt hemskt att det är inte klokt. Vi pratade lite om hur man överlever något sånt och jag insåg att man måste verkligen njuta av varje minut. Inte för att man ska gå runt och vara orolig över att det ska hända något hemskt utan för att man måste ta chansen att älska när man har den, oavsett om det är sin make, maka, förälder, barn, vänner eller granne.