Sitter här och funderar lite över det hela mysteriet med amning. Innan Max kom till oss hade jag väldans svårt att se att det skulle komma en varelse som skulle livnära sig från min bröst! Men knappt en timme efter han var ute låg han där och snuttade som att det vore världens mest självklara sak. Jag var så lycklig att han tog bröstet och jag var lika förvånad som lycklig över den enorma kraft som fanns i denna lilla mun. Kommer ihåg första gången Johan fick en aha-upplevelse om hur hårt denna lilla varelse sög. Det var när det var dags på bb att göra hörseltestet på Max och Johan skulle låta Max suga på hans finger och då tittade han upp på mig och sa "Oj suger han såhääär hårt..." Jo, svarde jag, gissa varför jag hade stora blåsor på bröstvårtorna?? En del av att bli mamma som jag tidigare inte hade en aning om att det existerade. Jag som alltid sett amning som harmoniskt och som en mysig stund mellan mamma och bebis, så tji fick jag. När jag ca två veckor senare satt hemma i soffan och skulle mata detta lilla knyte och fick som miljardes nålar uppsuckna i armhålorna och fram mot brösten varje gång han tog ett nytt tag. Jag kan lova att med en ivrig liten bebis som Max blev det många nya tag under en och samma amningstillfälle. Alla som hade större barn runt omkring mig sa att jag inte skulle ge upp eftersom amning är så enkelt, nyttigt, smidigt ja allt. Faktum är att jag kunde inte ens sluta om jag så ville, jag hade mat åt halva Afrikas alla barn. När jag ringde bb och bad om hjälp för att uthärda denna hemska smärta fick jag svaret att det var bara utdrivningsreflexen som kändes och att "det gör ont i början med amningen". Dessutom hänvisade dom mig till bvc som i sin tur sa att det var bb som hade hand om mig. Det var en hemsk tid. Tillslut fick jag prata med någon som kunde tuttar på bb och hon sa att jag skulle vänta en vecka och se om det blev bättre, tillslut med minst 15 samtal med bb och bvc hade det gått tre veckor med denna smärta minst var tredje timma. Jag grät varje gång jag ammade så jag ville inte lämna hemmet i onödan för att slippa grina på allmän plats. Efter dessa vidriga veckor fick jag tillslut komma ner och ta prover på bb, då säger barnmorskan när proverna tas "du har ont va?" För första gången fick jag förståelse om hur mitt liv såg ut. Det visade sig vara svamp. Hade aldrig hört någon tidigare haft det och jag önskar inte någon kvinna i världen det. Jag fick mediciner och blev ganska fort bättre. Nu började jag se det där mysiga med att amma. Då fick jag självklart mjölkstockning, 39,5 graders feber, frossa till vansinne och kunde inte ens hålla i Max. När det väl var över såg jag än en gång detta mysiga som jag föreställt mig och den här gången varade det hela tiden. Nu är Max åtta månader och jag delammar honom, mest om nätterna och bara lite då o då på dagarna, vilket våran tunnis behöver.
Jag kan idag känna mig så glad för att jag inte gav upp utan fortsatte ge honom denna  mat som var så enkel, nyttig, smidig, ja allt. För mig är det viktigt att jag kan ge honom det bästa av skydd mot allergier som finns, vilket sägs vara att delamma till ett år. Han behöver det för framtiden och det betyder allt för mig, sen tar mina makter slut och jag får lämna resten till ödet. Men just nu ser jag amningen som den del av Max positiva utveckling, han får i lugn och ro i sig maten som är anpassad till honom och han lär sig att mat och njutning hänger ihop. För att se honom somna intill bröstet är minst lika harmoniskt för mig som för honom.
Efter en dusch häromdagen konstaterade jag att mina bröst har helt och hållet bytt form o storlek, jag berättade det för Johan, han frågade om jag var ledsen för det men då kom Pippi Långstrump fram i mig "jag lider inte av mina fräknar, jag gillar dom" som hon en gång uttryckte så sa jag istället "jag lider inte av mina nya tuttar, jag gillar dom" dom har ju gett mat till världens finaste och goaste unge så hur kan jag ens då bry mig om ifall dom ändrar utseendet lite?


Första gången jag var iväg på lite amningsäventyr.
Detta är på min mammas jobb, hon jobbar på en förskola i stan.
Jag var då så stolt att jag klarat detta så jag skickade detta som ett mms till Johan
för att visa vad vi lyckats med. Idag skulle jag aldrig ens ha amningen i tanken
om vi skulle åka någonstans.