Tänk va konstigt, ibland känns det som det var precis nyss jag fick upp Max på bröstet för första gången och rätt som det är så känns det som att "de e klart grabben har vart hos oss för alltid!"
Hade ju fattat det där med att det gör förbannat ont att föda barn, men att det skulle bli såååå jobbigt hade jag aldrig kunnat ana! Så det finns några saker jag lovat mig själv till nästa knodd....

1. Totalt Coca cola förbjud!!!!
2. Godis endast när nöden verkligen kräver.....
3. Nudlar är BIG no no!!
4. Att jag måste gå på vattengympa då med. :-)

Har fått för mig att dessa saker kanske kan göra sitt så att nästa unge inte kommer väga 4240 gram.


Men åter till den 26 augusti.
Ack så fel man kan ha. Känner helt plötsligt att det kommer här en lista om det med....

1. Trodde hon skulle komma ut och va totalslemmig och blodig, nej nej nej, ren som aldrig förr.
2. Hon hade SNOPP!!! Hur konstigt var inte det?!!
3. Trodde han skulle skrika sådär som bebisar gör när dom precis tagit sitt första andetag, tihi, fel där med!! Han sa typ,   väähä, sen var det bra.
4. Han kom ut klockan 15:41, var hel säker på att jag skulle föda mitt i natten! (iaf tidig morgon)

Därefter när man fått det man längtat efter i dryga nio månader dag och natt ut och man bara sitter och tittar på det lilla miraklet känns allt annat banalt, pyttigt och borta från denna värld.
När vi äntligt fick flytta över efter två dygn på förlossningen till BB så väntade även min mamma och pappa, lillasyster Hanna och Johans föräldrar på att få träffa oss alla tre. Att få rulla ut till dom i rullstolen med lilla Max och få kramas i massor. Då togs denna bild med min mamma hållandes i Max.

Därefter skulle vi in på rummet igen och sova med det lilla knytet. Det var en konstig känsla, man tänkte ungefär "ska hans föräldrar inte komma och hämta honom nu när vi ska sova??!" 


 

Älskar dig min lilla solstråle!!!